Jag blir inte förvånad längre. Min förvåning har ersatts med ilska.
Jag läser varje dag om hur undersköterskor runt om i Sverige inte har någon personlig skyddsutrustning. Undersköterskor dör på grund av covid19 som de troligen har fått när de vårdat brukare, gäster, patienter. Undersköterskor dör för att de inte har tillgång till personlig skyddsutrustning.

Kommunal har gått ut stenhårt med att vi undersköterskor ska kräva andningsmask i vårt arbete med misstänkt smittade eller konstaterade smittade.

Verkligheten är något helt annat. Verkligheten är att man i ren desperation gör munskydd av vuxenblöjor. För att det är bättre än ingenting. För det är precis vad de har – ingenting. 

Vårdpersonal i hela Sverige larmar just nu om brist på skyddsutrustning. Kommunals skyddsombud lägger skyddsstopp. I vissa fall ser arbetsgivaren till att få fram några enstaka munskydd, som brister i kvalitet och säkerhet.

Arbetsgivare ger order om att torka använda munskydd i ugnen, för att sedan kunna använda dem igen. Arbetsgivare hittar på egna lösningar, som en plastficka med disksvampar och gummiband. Undersköterskor svarar med att ta med sig egen skyddsutrustning och får direktiv om att det får man inte göra. Undersköterskorna lever i skräck, när ska jag bli smittad?

Volvo slår upp sina portar. /…/ Ett munskydd per dag delas ut. Och självklart fri tillgång till handsprit.

Samtidigt, utanför sjukvården, så börjar industrin öppna igen. Volvo slår upp sina portar. Man börjar tillverka bilar. Det är en samhällsnyttig funktion, det får ekonomin att gå runt. ”Människor måste få sina bilar som de har beställt.” Man ger direktiv om att man inte får sitta bredvid varandra i lunchrummet, att hålla social distansering. Och såklart, tillgång till munskydd. Ett per dag delas ut. Och självklart fri tillgång till handsprit. Detta visar att Volvo som arbetsgivare bryr sig om sina medarbetare. Man vill hålla dem friska, för annars kostar det pengar.

Sveriges Kommuner och Regioner verkar inte ha samma tänk som Volvo. Jag pratade med en vän förra veckan, som har tagit tjänstledigt från sitt jobb och nu jobbar heltid inom äldreomsorgen. ”Vi har inte ens tillgång till handsprit. Jag kan inte göra rent mig mellan brukarna. Munskydd finns inte att få tag på säger chefen. Jag vet inte vad jag ska göra.” Samtidigt skriver en fackligt aktiv kollega att hen inte har tillgång till vare sig munskydd eller handsprit på sitt äldreboende. 

Det gäller liv. Det gäller mitt liv. Det gäller mina kollegors liv. Det gäller dina anhöriga. Det gäller livet på all vårdpersonal i hela Sverige.

Varför är industriarbetarna mer värda att skydda än vårdpersonalen? Jag är genuint glad för industriarbetarnas skull, att de kan känna sig relativt trygga på sin arbetsplats, med ett munskydd per dag och fri tillgång till handsprit. Vi är arbetare, vi håller ihop. Dom förtjänar att hålla sig friska på jobbet.

Men vi som jobbar med sjuka människor? Vi som sliter dygnet runt, årets alla dagar med att hjälpa alla som är i behov av sjukvård? Är inte vi värda att skyddas på jobbet?

Jag blir inte förvånad längre. Min förvåning har ersatts med ett ursinne. 

SKR – ni måste skärpa er! Sluta riskera vårdpersonalens liv. 

Politiker – lyssna! Ni kan inte skära ner mer inom välfärden. 

Allmänheten – sluta klappa händerna! Höj era röster och gör skillnad för oss i vården!

Det gäller liv. Det gäller mitt liv. Det gäller mina kollegors liv. Det gäller dina anhöriga. Det gäller livet på all vårdpersonal i hela Sverige.

Jag blir inte förvånad längre. Jag blir arg. Och jag kan inte tystas.