Häromdagen kunde man i flera rikstäckande medier läsa om hur Moderaterna med deras ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson i spetsen vill ge vårdpersonal 5 000 kronor i vad de kallar ”coronatillägg”. Detta ska fungera som ett slags risktillägg för att Moderaterna anser att det är att ”visa att vi värderar och ser deras tuffa arbete”. 

Vi vill inte ha något tillägg under ett par månaders tid. Vi som jobbar inom hälso- och sjukvård samt vård och omsorg vill ha en lön som går att leva på, en god arbetsmiljö och trygga anställningar. Detta vill vi ha alltid. Dygnet runt, året om och även när det inte är kris i samhället. 

Att Moderaterna nu äntligen vaknat till liv och ser oss är förstås fint och bra men det är för sent och dessutom alldeles för yrvaket. Mer specifikt är det under all kritik att de först nu, fem över tolv och mitt under en pandemi, kommer till insikt vilken samhällsviktig funktion vi som arbetar inom vård och omsorg samt hälso- och sjukvård har och den kompetens vi besitter. 

Jag tycker att vi ska värna den svenska modellen där fack och arbetsgivare kommer överens om långsiktiga och hållbara villkor på svensk arbetsmarknad.

När mängder av undersköterskor inom Region Stockholm dessutom står under hot om uppsägning på grund av nedskärningar är det osmakligt att komma och vifta med femtusen spänn framför dem som kanske inte har ett jobb om ett par månader.

Vem som styr i Region Stockholm är ju ingen större hemlighet heller – det är just Moderaterna och det i sig gör utspelet om coronatillägg än mer cyniskt i min värld. Är de femtusen kronorna en avskedspresent som kommer till undersköterskorna strax före att de får sparken och måste hitta ett nytt jobb? 

Den uråldriga tradition som borgare uppvisar i form av att vara inne och peta i lönebildning visar sitt fula anlete med jämna mellanrum. Jag tycker att vi ska värna den svenska modellen där fack och arbetsgivare kommer överens om långsiktiga och hållbara villkor på svensk arbetsmarknad. Partipolitiken ska möjliggöra löneökningar genom att budgetera för dem men i övrigt inte vara inne och peta i detaljer vad gäller de arbetsvillkor ute på arbetsplatserna som normalt sett styrs genom kollektivavtal. 

Vad som behövs på svensk arbetsmarknad är långsiktiga avtal som sätter värde på arbetarens kunskap och erfarenhet och som erbjuder trygga villkor. På den marknaden ska de politiska partierna hålla sig borta från kakburken.

Gärna ett risktillägg som gäller när det råder en pandemi med smittfarlig sjukdom eller annat krisläge, men då inom ramen för ett centralt förhandlat och överenskommet kollektivavtal som arbetsmarknadens parter är överens om. 

Just nu pågår avtalsförhandlingar för anställda inom kommuner och regioner samt anställda inom privat omsorg. Det vore mer smakfullt om Moderaterna verkade för att arbetsgivarna SKR samt Svenskt Näringsliv gick Kommunals krav till mötes genom att öppna plånboken rejält och ge oss de löneökningar och villkor vi förtjänar istället för att i en tid av coronaviruspandemi lägga populistiska förslag. 

Mot bakgrund av invändningarna ovan hoppas jag att riksdag, fack och arbetsgivare inte tar i detta förslag ens med tång. Den svenska modellen behöver inga populistiska förslag som inte är förankrade i något annat än ett enstaka partis desperata försök att vara relevanta när samhället och folket i det står inför sin största utmaning i modern fredstid.

Vad som behövs på svensk arbetsmarknad är långsiktiga avtal som sätter värde på arbetarens kunskap och erfarenhet och som erbjuder trygga villkor. På den marknaden ska de politiska partierna hålla sig borta från kakburken.