Det är så självklart: Mitt barn behöver nya kalsonger, så jag köper nya kalsonger. Livet är enkelt när försörjningen är tryggad, när kontosaldot inte behöver kontrolleras varje gång mat ska handlas eller medicin hämtas ut på apoteket.

Det är en bekvämlighet som är lätt att ta för given, men det är viktigt att påminna om det jag ser varje dag i socialtjänsten: Alltför många människor klarar sig inte på sin inkomst, om de ens har någon. Då är det inte lika enkelt att fixa nya kläder till sitt barn.

Nu är det visserligen inte alltid enkelt att köpa kläder till en fyraåring. Sonen meddelar att kalsongerna ska ha fjärilsmönster. Jag reagerar på att han tar för givet att det ska gå att ordna: Det är lika självklart för honom som för mig att vi kan köpa det vi behöver.

Under resan till affären försöker jag därför vidga perspektivet och presenterar alternativ. Vi kan ju hitta 20 svarta par i rätt storlek på second hand, då blir det svårt att motivera fjärilsinköp.

Överallt är det likadant: någon har allt, någon har ingenting alls.

Vi närmar oss affären, min son muttrar lite över hotet om enfärgat. Jag muttrar i min tur över att han inte vet hur bra han har det och tänker tillbaka på min egen barndom. Pojken på lågstadiet som alltid hade samma kläder på sig och blev retad för det, och pojken i samma klass som hade en interaktiv tröja med blinkande lampor och blev beundrad för det.

Överallt är det likadant: någon har allt, någon har ingenting alls. Det syns i socialtjänstens utredningar: Barn som inte har hela, rena kläder, barn som luktar och är hungriga. Vi har ett samhälleligt skyddsnät som försöker åtgärda denna skillnad, ändå kvarstår den.

Det är problematiskt, för den som inte har råd med ordentliga kläder kliver per automatik nedåt på statusstegen. Hur vi än säger till varandra att det är insidan som räknas så bedömer vi varandra efter utseendet.

Det är det som avgör, det är det som ger oss signaler som sedan värderar och styr vårt fortsatta förhållningssätt till varandra. Tyvärr.

Medan jag tänker på alla barn i nöd som jag läser om på jobbet letar jag förgäves efter fjärilskalsonger. Min son kompromissar, säger att det faktiskt går bra med krabbor också. Vi hittar inga krabbor heller, men däremot skalbaggar. Det får duga så vi betalar och går hem.

Och jag tänker på att jag är lyckligt lottad som kan köpa kalsonger till mitt barn, och på att min son är lyckligt lottad som får nya kalsonger bara sådär. Det är inte alla förunnat.  

PS: Vi hittade inga kalsonger men däremot väldigt många trosor med fjärilar på. Varför kan inte pojkar ha kläder med fjärilsmönster?