Dikterna visade vägen tillbaka

Det kommer ljud ur Karin Nilssons diktsamling ”Valkvisor”. Det är ljudet av kroppar som går sönder. 

– Att få en ångestattack är ju som ett dån som tar över en och kroppen kan inte röra sig. Det var där jag hittade ingången till dikterna. Medan jag var sjuk kunde jag inte skriva egentligen, jag tappade skriv-stilen helt. Men jag gjorde anteckningar med stödord på recept och inköpslappar som jag har använt, eftersom jag har svårt att minnas den där tiden i  dag.

I dag mår Karin Nilsson bättre, men minnet är fortfarande lite svajigt och stressen ett ständigt hot. Vägen tillbaka gick via arbetsterapi och sedan en folkhögskoleutbildning hon kunde ta studielån för (vilket betydde att pressen av Försäkringskassan försvann). Utbildningen hette ”Hel som människa” och blandade skapande, samtal och yoga med mycket utevistelse.

– Det jag gjorde i arbetsterapin där jag satt helt ensam och gjorde sjalar var tyst och kravlöst. I det vackra kunde jag börja se något annat. Att skapa något kan vara en rörelse i sig oavsett vad det är. Att nu skriva om hur det känns att missa en sommarfest på förskolan hoppas jag kan öppna upp för samtal kring utbrändhet. 

Fler och fler i Sverige blir sjukskrivna för diagnoser kopplade till stress. Kvinnor som arbetar inom offentlig sektor är särskilt utsatta. Det är de som ska tackla nedskärningar och högre arbetsbelastning. Alltför ofta slutar det med att deras kroppar säger ifrån.

Vi möter dem i Karin Nilssons novell ”Blekta baddräkter”, de utbrända kvinnorna som träffas i sjukhusets bassäng. Trötta och trasiga på insidan. Barnskötaren Maria som älskade sång och musik men som nu inte klarar av att lyssna på radion. Sofia som sprungit i hemtjänsten i 30 år. Sarah som arbetat i förskoleklass och inte orkar följa med sina egna barn till förskolan på morgnarna. 

Karin Nilssons diktsamling ”Valkvisor” som gavs ut i höstas, handlar också den om utbrändhet och utförsäkrade liv och kroppar. Där sätter hon ord på rädslan och utsattheten.

– Första tiden efter att jag lämnat in manus till ”Valkvisor” grät jag. Det blev så definitivt. Det är en sorg att vara så sjuk och känna sig utsatt och nu hade jag lyckats skriva en bok om det. Det var väldigt starkt att förhålla sig till. Så när andra ville fira så ville jag gråta.

Karin Nilsson skriver också om omgivningens syn på den utbrända, att människor ”finner den långdragen, kanske överdriven”. Hon skriver om stigmat och fördomarna. Om att vara utbränd och förälder, och tankarna på att ha lämnat arbetskamraterna i sticket. 

– Att vara sjuk och att vara mamma är att leva med en konstant skuld. Men det finns också en skuld över att ha lämnat arbetskamrater kvar med allt arbete. Därför måste vi bryta tabut och prata om det här. Våga visa oss svaga och eländiga, vilket är väldigt starkt att våga göra egentligen. 

Utdrag ur ”Valkvisor”:

LOCKROP

Hur låter det konstanta surret i kroppen?
Den ständiga oron som dånar?

Högt.

Det värsta är om det hörs på bussen.

BASSÄNGSYSTRAR

Axel mot axel
vi går tillsammans.
I badräkt
våta
kalla
utförsäkrade?

Värmer varandra.
På bänk bland palmer

i kruka
bland kakel.
Plattsång
som valar.

Mamma jord.
Mormor måne.

Tonerna går höga
likt 10-metersvågor på Nordsjöns mitt.