Under många år var jag så kallad timvikarie – både i handikappomsorgen, barnomsorgen och skolan. Precis som de flesta andra som har en eller flera visstidsanställningar som grunden för sin försörjning, var det en tillvaro som präglades av osäkerhet.

Som timvikarie vet du inte om eller när du kommer att få jobba eller hur mycket pengar du kommer få i slutet av månaden. Att kritisera förhållanden på arbetsplatsen eller, än allvarligare anmäla sexuella trakasserier, kan leda till att chefen inte ringer igen. Och då kommer du inte kunna betala hyran.

Allmän visstidsanställning, ofta kallad AVA, infördes i lagen om anställningsskydd av regeringen Reinfeldt 2007. Kvinnor är överrepresenterade bland visstidsanställda, liksom utrikesfödda och LO-medlemmar.

Visstidsanställningar leder till sämre inkomst, sämre pension och sämre skydd vid arbetslöshet eller sjukdom. De förstärker ojämlikheten både på arbetsmarknaden och samhället i stort.

En hög grad av visstidare försämrar också kvaliteten i verksamheten. Som timvikarie får du sällan ta del av kompetensutvecklingsinsatser eller utvecklingsarbetet på arbetsplatsen och det är inte ovanligt att man inte ens är med på arbetsplatsträffar. Dessutom blir kontinuiteten för barnen och de äldre sämre när en stor del av bemanningen utgörs av personer som hoppar in och ut ur verksamheten.

I Stockholms stad är problemen störst när det kommer till förskola och skola. Det handlar om barnskötare som är resurser för barn i behov av särskilt stöd och elevassistenter.

Det här skulle kunna organiseras på ett annat sätt. I stället för att anställa en resurs ett par månader i stöten skulle man kunna fastanställa en resurs inom ett större förskoleområde. Om det inte finns behov av en resurs på en avdelning nästa termin, kommer det garanterat finnas det på en annan. Barn i behov av stöd finns och kommer alltid att finnas inom skolan. 

Att avtalsvägen minimera användningen av allmän visstid och andra osäkra anställningsformer skulle gynna arbetarklassens kvinnor och det skulle gynna välfärdsverksamheterna som de arbetar i.

Staden skulle kunna gå före för att minimera användningen av allmän visstid i våra verksamheter. Det finns ett vedertaget sätt att göra detta på svensk arbetsmarknad – genom kollektivavtal. LAS är en semidispositiv lag som möjliggör lokala avtal som går längre än vad lagen kräver och sådana här avtal finns redan i flera branscher.

I det gällande bemanningsavtalet mellan Postnord och SEKO som tecknades 2015 sätts till exempel ett tak om max 15 procent bemanning i timanställda och bemanningsföretag per produktionsområde.

Det gör att arbetsgivaren både kan ta in visstidare vid till exempel tillfällig arbetsanhopning, men att det samtidigt finns ett tryck att organisera verksamheten på ett sätt som gör att visstidare inte används som ersättning för fast personal.

Just nu pågår förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter om anställningsskydd och omställning. Ett av förslagen som diskuteras är att slopa lagstiftningens krav på saklig grund för uppsägning, i utbyte mot att anställningsformen allmän visstid också slopas.

Det har fått flera fackförbund att lämna förhandlingarna, bland annat Kommunal. Och det är förståeligt. Lösningen för att hantera en grupp av arbetstagares utsatta situation på arbetsmarknaden kan inte vara att göra alla andras tillvaro lika osäker. Det vore att ta otaliga steg bakåt för en arbetarrörelse som organiserat sig och kämpat i över ett sekel för att stärka arbetstagarnas ställning och makt gentemot arbetsgivaren.

Allmän visstidsanställning måste slopas utan att det går ut över övriga arbetstagare på arbetsmarknaden. Men i väntan på det skulle Stockholms stad kunna gå före och avtalsvägen minimera användningen av allmän visstid och andra osäkra anställningsformer.

Det skulle gynna arbetarklassens kvinnor och det skulle gynna välfärdsverksamheterna som de arbetar i. Det borde alla politiska partier som säger sig värna arbetstagarnas rättigheter kunna ställa upp på.