Du bröt tystnaden och kolleger runt om i hela Sverige började berätta om den ohållbara situationen i förskolan.

Du var med i en gemenskap som kontaktade politiker och media; i kollektivet var du stark. Men du kände att någonting inte stämde, det var för tyst fast personalen trummade, varför hördes inte föräldrarnas vrål högre?

På andra sidan stan satt jag vid mitt barns sängkant och sjöng hjulen på bussen snurrar runt. I bakgrunden hördes ett inslag på tv:n om Förskoleupproret. Där och då tänkte jag samma sak, varför lyssnar politikerna inte på förskolepersonalen? Måste jag som förälder ge mig in i kampen? 

Hur mycket och vad ska du berätta för att jag ska engagera mig? Får du sämre lön, blir mobbad, omplacerad eller uppsagd om du gör det?

Måndag morgon. Jag kramar och pussar dig, mitt kära barn, innan jag lämnar dig på förskolan. Kramen är lång och pussen är blöt. Du gråter och jag får dåligt samvete, sen stänger jag grinden, sätter på haspen och går till jobbet.

Jag vill att du tar med mitt barn på utflykt till månen och att du lär min ettåring läsa. Jag vill massor men vad vet jag om mitt barns vardag på förskolan? Skulle jag be dig om fler utflykter om jag visste att ni bara är två personal i dag, varav en är vikarie?

Kan du som personal berätta för mig hur det är för mitt barn att vara på en liten yta med många andra barn med alldeles för lite personal, åtta timmar per dag.

Vågar du sätta upp en skylt på tisdagsmorgonen där det står “Vissa barn kommer inte att vara på sin ordinarie avdelning idag, på grund av personalbrist”. Kommer jag fortsätta be er undervisa min ettåring i avancerad matematik om ni berättar på föräldramötet att “situationen just nu är ohållbar eftersom flera barn behöver mer stöd”?

Slutar jag fråga om ni kan ge grönt istället för rött äpple till mitt barn vid fruktstunden om ni skickar ut ett brev där det står att ”alla ordinarie barns behov av närhet och bekräftelse inte kan tillgodoses under inskolningar”.

Kan du som personal berätta för mig hur det är för mitt barn att vara på en liten yta med många andra barn med alldeles för lite personal, åtta timmar per dag. Att mitt barn har krav på sig trots att energin är låg och ljudnivån är hög.

Kan du vara mitt barns hjälte och berätta om hur en vanlig dag på förskolan är när jag inte kan eller orkar förstå?

På fredagen när jag frågar hur dagen varit, kommer du ge ett ärligt svar? Eller vill din arbetsgivare att locket ska vara på? Backar dina kolleger upp dig när du ger ett heltäckande svar? När du vågar berätta, lyssnar jag på dig? Kommer jag agera; lyfta luren, maila, ställa mig utanför riksdagen och kräva förändring av våra politiker?

För vems skull finns tystnadskulturen och vem skadar den?