Vi har de senaste veckorna kunnat ta del av en livfull ”språkdebatt” genom artiklar i Kommunalarbetaren och inlägg på tidningens Facebooksida. Huvudfokus har handlat om bristande språkkunskaper hos medarbetare inom vård- och omsorgsyrken. Vårdpersonalens möjlighet att använda sig av fullgoda språkkunskaper har setts som nästintill avgörande i omsorgsarbetet.

Vi vänder och vrider på argumenten, försöker finna ut lösningar, tänker och tycker. 

(Texten fortsätter nedan)

Och är det inte just detta den politiska dagordningen vill att vi ska fortsätta göra? Vi ska inte ges tillfälle att lyfta blicken uppåt, framåt, vidare för att bli varse hur politiska beslut i själva verket styr, hur förutsättningarna skapas för en lyckad integration, integrering och ett hållbart mångfaldsarbete i samhället.

Vi för i Sverige sedan flera år tillbaka en politik, vilken gett utrymme för privatisering och utförsäljning av vård och omsorg. Vinster blir till mätbara kapitalinvesteringar. Mjuka värden som gemenskap, sammanhållning och innanförskap säljs ut och med det även grundtanken om solidaritet med varandra. 

Under de närmare tjugofem års tid jag har arbetat som undersköterska inom vård- och omsorg har privatiseringar och utförsäljningar och effektiviseringar lett till färre heltidstjänster och fler arbetsuppgifter på kortare tid.

Ett välkomnande innanförskap på våra arbetsplatser har successivt bytts ut till ett utanförskap. 

Vår förmåga att språkmässigt kommunicera med varandra trängs undan i vår brist på tid för varandra.

I vår stress, vår otillräcklighet, vår vånda över att hinna se, röra vid, beröra de vi vårdar och ger vår omsorg, finns inte längre utrymmet kvar för att integrera, inkludera, mångfaldsarbeta. 

Vår förmåga att språkmässigt kommunicera med varandra trängs undan i vår brist på tid för varandra. Vi får allt mer förlita oss till dokumenteringssystem av allehanda slag.

Den sommardag för många år sedan, då jag första gången öppnade dörren in mot min framtida undersköterskeroll glömmer jag aldrig. Ett demensboende likt de flesta, men överallt ifrån hördes röster. Röster från boende, röster från medarbetare, röster från blivande vikarier. Samtal! Kommunikation! Tillsammansskap!

Jag gavs möjlighet att gå bredvid Marianne. Lära in, läras upp. Jag glömmer det aldrig. 

Jag följde tätt efter Marianne varje stund den veckan. Såg hur Mariannes kroppsspråk skiftade, tonfallet ändrades, mimiken följde med. Hur hon kommunicerade med varje enskild boende; sökte efter olika vägar att nå in och fram, till varje individ. Många gånger skedde denna kommunikation ordlöst.

Min önskan är, att vi som jobbar på golvet åter ska ges förutsättningar att lära ut vår erfarenhet och kunskap. 

Jag menar, att det ytterst inte handlar om bristande språkkunskaper hos vård- och omsorgspersonal. Det handlar desto mer om politiska beslut, vilka i ett långsiktigt perspektiv riskerar att orsaka en kollaps inom vård- och omsorgssektorn.