Jag instämmer med Mari Jonsson när hon i sin replik ”Personalen behöver behärska språket” på min debattartikel ”Närhet viktigare än språkkunskaper” påpekar att det är viktigt med den språkliga kommunikationen inom äldreomsorgen.

De problem hon beskriver kan jag i viss mån känna igen. Vilket jag också slår fast i inledningen till mitt debattinlägg. Min poäng är att de som arbetar inom hemtjänsten, där jag är verksam, ska passa för jobbet. 

Hemtjänsten är ingen allmän arbetsmarknadsåtgärd. Att vara undersköterska och vårdbiträde inom hemtjänst är inte ett yrke för kreti och pleti. Det är en kvalificerad vårdinsats som har empati och människointresse som grund. Den person som har den grunden och den talangen och är villig att lära sig resten, till exempel ett nytt språk, kan arbeta inom yrket. 

I min arbetsgrupp är jag den enda som är född i Sverige. Jag får ibland stötta mina kollegor när det gäller dokumentation, det handlar om stavning, meningsbyggnad och ordval.

I min arbetsgrupp är jag den enda som är född i Sverige. Jag får ibland stötta mina kollegor när det gäller dokumentation, det handlar om stavning, meningsbyggnad och ordval. Det gör jag gärna för jag vet hur omtyckta mina kollegor är av våra vårdtagare.  

Jag har också arbetat på arbetsplatser med mest Sverigefödd personal. Även där har jag ibland fått ge råd och stötta när det handlat om dokumentation, avvikelser, tillbud och liknande. Att skriva är inte självklart och lätt för alla, oavsett var man är född.

Kommunals krav på arbetsgivaren att ge språkligt stöd till personer som behöver det är mycket bra och det är nödvändigt.  Det viktiga som jag ser det att rätt personer får det stödet. Det vill säga, personer som mina unga kollegor från alla världens hörn.

Engagerade medarbetare som helhjärtat går ut och gör det jobb som inte så många andra vill göra: Ta hand om våra äldre och sjuka som bor kvar i sina egna hem. Jag är så stolt över det arbete vi gör tillsammans!