En gammal kvinna har förlorat sin livskamrat. Han som kunde underlätta det mörker hon bär inom sig, det hon själv kallar svartstilla, är borta och kvar finns bara frånvaro.
”Då jag var i ljuset, tänkte jag det ofta.
Att någon kommer komma.
Och den som kom, var frånvaron.
Frånvaron kom och tog din närhet.
Kom rätt in i vårt hem och stal den.
Och du finns inte mer.
Och vårt hem finns inte mer.
Och aldrig mer kommer någon komma.”
Barnen vill att deras mamma ska komma vidare och flytta till ett boende, men kvinnan vill vara kvar i sin sorg och hemmet hon en gång byggde med sin man. Varför ta sig framåt när allt man vill är att få leva i det som var? Men hon slits mellan rätten till sitt eget liv och kärleken till sina barn.
”Svartstilla” växlar mellan vanlig prosa och mer poetiska inslag. Det tog ett tag innan jag vande mig, men väl inne i boken berörde den mig. En ömsint skildring av en sorg som inte släpper taget.
