Jag jobbade på timmar i ett flådigt köpcentrum den vintern och skyltfönstren berättade om allting jag och mina arbetskamrater aldrig skulle få eller kunna köpa, men alltid jaga och vilja ha. 

Det var öarna, stränderna, lyxlägenheterna. Husen, båtarna, naturen där bortanför. Fyratusenkronorsväskorna som ändå viskade till oss att de var inom räckhåll med rätt sms-lån, rätt utbildning, rätt val som skulle komma med det hårda arbetets belöning. För hårt arbete skulle löna sig, så löd samhällskontraktet. 

Att många av oss slitit ut våra kroppar för 90 kronor i timmen betydde bara att vi inte varit ambitiösa nog. Och den som inte hade ambitioner nog att lyfta sig själv i håret förtjänade väl oron, arbetsskadorna, otryggheten? Självklart låg problemet hos oss, för så länge det gjorde det fanns det ingen anledning att förändra samhällsstrukturerna, då var vår situation med deltidsarbetslöshet bara ännu ett argument för att ”öka incitamenten att arbeta”. 

Problemet med vår utsatthet var alltså att den inte var tillräckligt djup och denna paradox höll vi fast vid som om det var vår sista chans att få det bättre. Detta att det fanns de som hade det värre. Som om en bottenlös botten betydde att lyxlägenheterna på något sätt gick att nå.

För lika orimlig som utsattheten är, är orimligheten i fyratusenkronorsväskor och lyxpalats i segregerade rikemansreservat.

Jag tänker på den vintern ibland, hur otryggheten, den dåliga lönen och arbetsvillkoren fick oss att krympa. Och att det bara är en sida av klassamhället. För lika orimlig som utsattheten är, är orimligheten i fyratusenkronorsväskor och lyxpalats i segregerade rikemansreservat. 

Trots det är det oftast vi som arbetar längst ner som ses som problemet, när det faktiskt är allt vårt arbete som ser till att samhället fungerar. Om vi inte längre utförde det arbetet skulle konsekvenserna bli direkta: ingen som tar hand om barnen, hämtar soporna, städar kontoren eller kör tågen. 

Ja, det är sant att vi kan pausa hela samhällen. Och vi borde det, vända allting uppochner, för det av värde har blivit alltför billigt medan jakten på lyx-livet prisas som vår räddning. 

Och vi borde göra det, kräva hela världen, för vi är det värde som man bygger samhällen på. Vårt arbete är nödvändigheten för att allting ska fungera och våra val i livet spelar ingen roll för den nödvändigheten. Och det är nödvändigt att också vi får vakna utvilade i en morgon som är vår.  

PS: Hurra för Handelsklubben på Dagab i Helsingborg som efter flera års kamp fått igenom att bemanningen ska klaras med egen personal i stället för med bemanningsföretag!