I dag står vi inför en kommande lågkonjunktur med en välfärd som går på knäna. Kommunals ordförande Tobias Baudin såväl som LO-ordförande Karl-Petter Thorwaldsson låter varningsklockorna ljuda högt och tydligt över att om inget görs så är vårt välfärdssamhälle snart ett minne blott.

Men hur hamnade vi här? Sverige har ju alltid varit ett föregångsland när det gäller allmän välfärd, ett tryggt och jämlikt samhälle? Man kan förledas att tro att dagens kris i välfärden är något som skapats under den sittande regeringen, något som uppstått de senaste fem-sex åren. Det är värre än så, vi i Sverige har kokats som en groda*, långsamt och försåtligt sedan mitten på 70-talet.

I USA grundades på 1960- och 70-talet en ideologi som kallas nyliberalism, ett av dess tyngsta namn och förespråkare var Milton Friedman (1912- 2006). Idén i nyliberalismen är väldigt simpel: kapitalismen är det som ska råda. Friedman hävdade att kapitalismen måste befrias från all statlig inblandning.

Om staten håller fingrarna borta och låter företag födas och dö, om vinsterna får öka och skatterna sänkas så får man bukt på inflationen och sätter fart på industrin. Kort sagt så ska staten inte ha något inflytande på marknaden eller driva någon offentlig verksamhet. För att detta ska kunna göras så måste man dra ner på den allmänna välfärden.

Friedman kom från Chicago och det var där nyliberalismen först fick fäste. Chicago har sedan detta haft stora sociala problem med ökad fattigdom och ökad kriminalitet.

Vad har det med Sverige att göra? Från mitten av 70-talet anammades det nyliberala tänkandet av svenska högerpartier. Socialdemokraterna var starka, vänstervindarna omsvepte landet. Högern var ordentligt hotade och satte igång vad som mest kan liknas vid en långsiktig och medveten omdaning av vårt sätt att tänka.

Budskapet de smög in var att solidaritet är för losers och ingen vill ju vara en loser.

En av de första som satte ord på vad högern ville var Danne Nordling, verksam inom det som numera heter Svenskt Näringsliv. Han sa det väldigt tydligt – staten ska bara stå för försvar, polis och rättsväsende. Resten ska skötas av privata företag.

Vård, skola och omsorg ska privatiseras. Under hela 80-talet arbetade Svenskt Näringsliv, som då hette SAF, stenhårt via kampanjer, debattartiklar, reklam, skolinformation och böcker med att förändra vår syn på företagandet, ägandet och välfärden.

SAF ansåg att det var viktigare att motarbeta inflation än arbetslöshet till exempel. Om man får människor att tro att det är deras eget ansvar om de blir arbetslösa eller sjuka blir de bättre arbetare enligt det nyliberala tänket. Man vill ha arbetare som jobbar i företagen så snällt som möjligt, med så låga ingångslöner och låga anspråk som möjligt.  

Budskapet var att man ska satsa på sig själv och acceptera vad man får. Inte ställa krav på vare sig lön eller god arbetsmiljö.

Budskapet de smög in var att solidaritet är för losers och ingen vill ju vara en loser. Inte ens en socialdemokratisk regering vill vara det. Även inom sossarna tog nyliberala idéer fäste, man lät privata intressen komma in på välfärdsområdet, man avreglerade bankerna, man stoppade inte när två borgerliga regeringar sålde ut och avreglerade mer och mer av det som utgjort grunden i svensk välfärd: vård, skola och omsorg.

Vi behöver återinföra förståelsen för att det är solidaritet som bygger ett starkt samhälle.

Små steg i taget har högern förvandlat Sverige från ett solidariskt välmående välfärdsland till ett land där skatter sänks för de rikaste, där välfärdsarbetarnas löner hålls nere, där kommuner går på knäna ekonomiskt på grund av skattesänkningar, där klyftorna ökar för varje dag.

Ett samhälle som blir plågat av växande kriminalitet – desperata fattiga människor gör alltid desperata handlingar. Ett samhälle där politiker jublar på Facebook över att man genomdrivit skattesänkningar och höjt egenavgifter för gamla och sjuka.

Ett land som helt anammat nyliberalismen är Chile, där har nu folket fått nog och landet står i brand. Jag vill inte att Sverige ska bli morgondagens Chile, jag vill att vi stoppar detta nyliberala experimenterande nu, innan vi blir helt kokta grodor.

För att vända den här nyliberala trenden behöver vi stoppa vinstdriven vård, skola och omsorg. I första hand genom att förbjuda etablering av nya privatägda skolor, förskolor och hemtjänstföretag.

Kommunerna bör ta över kontroll och huvudmannaskap över offentlig verksamhet. Skolan bör förstatligas. 

Vi behöver återinföra förståelsen för att det är solidaritet som bygger ett starkt samhälle.

* Hur man kokar en groda: Om man försöker stoppa ner en groda i kokande vatten så hoppar den ur direkt. Men sätter man den i en kastrull med kallt vatten och sakta, sakta höjer värmen så sitter den kvar och blir till slut kokt.