Det är alltid lite frustrerande att se den här typen av dokumentärfilmer. Alla dessa intervjuer med folk som ska säga något om den filmen handlar om.

I de i och för sig ganska många sångscenerna vill man bara höra mer och mer av denna gudomliga röst. Men då ska genast nån bandledare eller liknande bryta in och förstärka det vi redan vet, att Ella Fitzgerald hade en talang utöver det vanliga.

Intressantast blir partiet om den då ännu öppnare rasismen mot afroamerikaner i USA. Här berättas detaljer som kanske inte alla känner till. Till exempel att Marilyn Monroe hade en viktig roll i kampen mot fördomarna och raslagarna.

Ella Fitzgerald uttryckte sig egentligen inte politiskt, utom i en radiointervju som aldrig sändes, men hela hennes framtoning och hennes framgångar blev som en politisk manifestation i sig.