Det här är en film man skulle vilja visa på repeat inne i ett rum där man stänger in politiker som sett till att arbetstagare numera är skyddslösa ”egenföretagare” i den nya gig-ekonomin. En ekonomi där den nya sortens F-skattare får så lite som möjligt av vinsten och tar så mycket som möjligt av den ekonomiska risken för ingen som helst trygghet.

Som budförarna som slåss mot minuterna i sina skåpbilar på väg att leverera hem till våra portar det vi som kunder precis har klickat hem från vår skärm. Hur både vi som kunder och uppdragsgivaren kan följa varje meter föraren kör längs vägarna. Hur varje ”paus” kan mätas och uppmärksammas. Hur en bilkö sinkar leveransen. Vad man gör när man blir kissnödig men inte har tid att gå på toaletten. Hur vi som kunder sätter betyg på den som levererar våra varor.

Det är den här verkligheten som Ken Loach skildrar i sitt drama om Ricky och Abby och deras två barn (som de nästan inte hinner träffa eftersom de måste arbeta hela tiden).

Abby arbetar inom hemtjänsten där hon försöker skapa en värdig tillvaro för dem hon vårdar trots avsaknad av tid och resurser. Efter en tid med lågavlönade ströjobb lånar Ricky pengar till en skåpbil för att få fart på familjens ekonomi genom körningar åt en budfirma. Han får inte en anställning utan blir ”egenföretagare”. Vilket i verkligheten betyder att han blir skuldsatt och fast i uppdragsgivarens regler och klor.

Jag vet inte om Ken Loach någonsin har gjort en bättre film. Han är 83 år och uppenbarligen förbannad. Han skildrar den vanliga och hårt arbetande människans maktlöshet i den nya ekonomin på ett sätt som är skoningslös att se. Ricky och Abby sliter med arbetsförhållanden som suger dem nedåt som i kvicksand.

Det är ingen trevlig film. Den kör som en ångvält genom ens egna känslor och rädslor.

Loach visar medmänsklighet, kärlek och humanism. Men framför allt den cyniska profit som skapar system vilka trasar sönder människor både utifrån och inifrån. System som gör att människor inte längre har några val.