När Emma var 13 år började hon gå ner i vikt och var trött och törstig.

– Mina föräldrar var ju oroliga. Mamma trodde jag hade någon ätstörning. Men hon insåg ganska fort att jag hade diabetes, berättar Emma.

Emma tyckte det var väldigt jobbigt att få beskedet.

– Jag var ju jättespruträdd så jag trodde inte jag skulle fixa det. Jag hade sett ett barnprogram om diabetes, med stora sprutor. Sedan fick jag se en insulinpenna, och nålen var ju mycket tunnare – var det inte värre än så! Det var en undersköterska som själv hade diabetes som visade mig, berättar Emma.

Nu är Emma 35 år och själv undersköterska. Ett tag jobbade hon som avlösare hos ett barn som var inlagt på sjukhuset. Strax därefter ringde de upp från sjukhuset och frågade om hon ville jobba där. Hon kunde få jobbet trots att hon inte var barnspecialistundersköterska.

Så nu är hon tillbaka på samma avdelning där hon själv var inlagd som barn. Och precis som då är det många barn med nyupptäckt diabetes på avdelningen. Då kan hon svara på deras frågor både utifrån sin kunskap som undersköterska och sin egen erfarenhet.

– När man har personlig erfarenhet, då kan man ge lite andra svar än de man har läst sig till. Jag hoppas kunna förmedla det här hoppet jag fick då, säger Emma.