Jag skyndar mig, för det känns som om jag är sen. Klockan är drygt halv åtta och i hemtjänsten har dagens planering redan pågått ett tag. Nu jobbar jag ju inte längre i äldreomsorgen påminner jag mig själv, samtidigt som jag kommer fram till socialtjänsten och möts av en arbetsplats som ännu inte riktigt vaknat.

Jag möter en kollega i köket. Vi småpratar medan vi väntar på att kaffet ska bli klart, och jag dröjer kvar bara för att jag kan. Mitt nya jobb är inte så nytt längre, men jag njuter ändå varje morgon av den lugna starten. Jämfört med hemtjänstens sexfiliga motorväg känns det här som en stilla skogspromenad. 

Jag tar med mig kaffet till mitt skrivbord och börjar dagens arbete. Jag har mycket att göra men är ändå inte stressad. Medan jag lägger upp dagen efter hur jag själv vill ha det så minns jag åren i hemtjänsten när någon annan planerade min dag och jag aldrig visste schemat i förväg. Till slut var det ett dataprogram som bestämde allt. Jag suckar över hur det blev och tittar ut genom fönstret. 

NÄR ska det bli en förändring för äldreomsorgen, NÄR ska det vända från kontroll och tid till frihet och tillit? Snart, hoppas jag.

Snart lämnar jag dock utsikten, jag var sjuk för ett tag sedan och kom tillbaka till högar av arbete. Det är något nytt: i hemtjänsten tog någon annan vid där jag slutade och allt präglades av tanken att alla ska kunna allt. Resultatet? Ibland gjorde ingen någonting, ibland gjorde några få allt. Nu är jag i stället anställd för att göra det som passar just mig, alltså det jag gör allra bäst. 

I och för sig är det inte direkt någon som märker om jag faktiskt gör det jag ska just nu eller om jag skjuter på det till i morgon. I början fann jag det så märkligt! Präglad av alla år av kontroll där minuter bokfördes och människor reducerades till maskiner kändes det som om det jag gjorde inte märktes. Jag erbjöd min chef återkoppling och hon log och sade: ”jag märker att du gör ditt jobb och jag märker om du inte gör det”. Det kallas tillit, har jag för mig. 

I slutet av arbetsdagen diskar jag min kaffemugg, sedan städar jag mitt skrivbord som blivit rörigt av dagens härjningar. För trots att ingen kollat att jag verkligen gör det jag ska, trots att ingen har tagit tid på min insats, så har jag fått väldigt mycket gjort. Jag lämnar nöjt kontoret för dagen och medan mina steg ekar i en i övrigt tyst korridor tänker jag som jag tänker varje dag: NÄR ska det bli en förändring för äldreomsorgen, NÄR ska det vända från kontroll och tid till frihet och tillit? Snart, hoppas jag.

PS: På tal om tid: tillhör du den där skaran som alltid kommer för tidigt till jobbet eller stannar kvar en liten stund efter att du slutat? Fem minuter per arbetsdag betyder att du på ett år ger din arbetsgivare cirka två arbetsdagar av din tid helt gratis.