Margaret Atwoods ”Tjänarinnans berättelse” gavs ut 1985. Romanen ligger till grund för tv-serien ”The Handmaid´s Tale” som blivit en stor succé. 

Efter att jag hade sett den första säsongen av tv-serien läste jag om romanen. Det är en tät och sofistikerad berättelse. Nästan som i ett kammarspel följer den Offred (som vi i tv-serien får veta hette June innan hon fördes till Gilead) och hennes liv i den nya totalitära och fundamentalistiska staten Gilead, som skapats av en del av USA.

Offred är en av det fåtal kvinnor som fortfarande är fertila (Tjänarinnor) och som tvingas till sexuellt slaveri. Om de blir gravida efter de schemalagda våldtäkter som genomförs av Anförare, som männen med makt kallas, tvingas de lämna barnet till honom och hans fru. 

Nu – över 30 år senare – kommer Margaret Atwood med uppföljaren ”Gileads döttrar”. Det går inte att undvika tanken att det naturligtvis är tv-seriens framgångar som gjort att hon lyft pennan igen.

Samtidigt är jag minst lika ivrig som många andra att läsa mer om Gilead. 

”Gileads döttrar” av Margaret Atwood.
”Gileads döttrar” av Margaret Atwood.

Till en början slukar jag ”Gileads döttrar” med hull och hår. Det är som att få tillgång till det mest förbjudna när det blir möjligt att läsa om hur barnen som föds av en Tjänarinna och sedan lämnas till en Anförare och hans fru har det när de växer upp.

Få inblick i motståndsrörelsen från Kanada. Läser lystet om hur Tanterna (de kvinnor som hjälper till att hålla kvinnokollektivet i schack – ”med behandskad järnhand i ullvante”) blev Tanter och om Pärlflickor, som innan de kan betraktas som fullvärdiga Tanter, missionerar utanför Gilead. Jag vill knappt kliva av tunnelbanan när jag är framme vid rätt station, jag vill bara fortsätta läsa.

Metoo ekar över Gilead. Flickor som utsätts för övergrepp kan inte berätta. De vet att män med makt alltid går fria. Att det är den som berättar som straffas.

Men efter ett par hundra sidor blir det lite för mycket ”vem gjorde-det” av det hela. För enkelt. För simpelt. Kanske för mycket av tv-serie och för lite roman? 

”Gileads döttrar” är inte lika finkalibrerad som ”Tjänarinnans berättelse”. Fler perspektiv behöver inte vara av ondo men här tappar berättelsen nästan bort sig själv när varje kapitel ska drivas framåt och skifta perspektiv till varje pris.