Vi arbetar med att ta hand om, hjälpa, vårda människor och många gånger försöker vi skapa egna lösningar på de egentliga problem som finns för att kunna ge den bästa tänkbara vården på bekostnad av oss själva.

Vi stressar lite mer för att verkligen kunna göra det där lilla extra.
Vi tar det där extra passet för att verksamheten ska fungera.
Eller vi kanske sätter oss ner och tar det där samtalet med en boende eller patient fast vi egentligen inte har tiden.

Jag skulle vilja se en fortsättning på Undersköterskeuppropet. Och jag skulle vilja se att man breddar det och ser till helheten. Initiativtagarna har valt att endast lyfta äldreomsorgen, för det är den de själva arbetar i, men vi skulle behöva även lyfta och diskutera sjukvården, hemtjänsten och särskilda boenden.

Jag tycker inte att överlämnandet av namnunderskrifterna till socialminister Lena Hallengren ska få markera slutet på detta. Jag tror att inte bara jag utan många fler vill se en fortsatt diskussion, inte bara om undersköterskornas arbetssituation, arbetsvillkor och arbetsmiljö utan även vad gäller vården i stort.

Med nästintill femtontusen insamlade underskrifter från enbart äldreomsorgen kan man föreställa sig hur många underskrifter man hade kunnat få in om man inkluderat helheten.

Undersköterskeupproret har visat att det finns ett nationellt missnöje bland undersköterskor, det finns en vilja, ett engagemang att inte bara diskutera utan också förändra dagens personalpolitik, arbetsvillkor och arbetsmiljö. Det visar också att undersköterskorna vill vara med och utveckla och gemensamt arbeta för en bättre vård och omsorg i vårt välfärdssamhälle.

Tänk om de som arbetar med hjärtat också får rätt förutsättningar från samhället – bättre arbetsvillkor och tid för återhämtning av arbetsgivaren för att kunna orka arbeta vidare – vilken vård och omsorg det hade resulterat i. Det är väl dit vi vill komma!