En person – en kvinna på den tid då kvinnorna fortfarande inte hade rösträtt – kan omöjligen ha gjort alla de där sakerna, hade man tänkt om hon var en romanfigur.

Först med att wallraffa som under­sökande journalist, undervisade barn i lappkåta som nomad­lärarinna, skrev barnböcker som inspirerade Astrid Lindgren att skapa Pippi och Madicken, reste bland björnar i Sibirien och körde motorcykel. Verkar ha haft ett kärleksförhållande med en kvinna dessutom. Snacka om politiskt korrekt.

Men hon fanns på riktigt. Ester Blenda. En journalist som tog jobb som piga för att kunna skriva och förklara vilka hårda villkor pigorna slet under. Som kallades ”ett jävla solsken” och kunde vara det i sällskapslivet, men vars baksida var för mycket alkohol och en ständig längtan bort till något annat.

Susanna Lundell: Journalistiken kan ge bättre arbetsvillkor

Ledare

Hennes böcker lever kvar på biblioteken och finns till utlåning. Men Fatima Bremmer gjorde onekligen världen en tjänst när hon för ett par år sedan skrev biografin om Ester Blenda Nordström. Där får man följa henne och hennes aldrig sinande drift att upptäcka, att utsätta sig, att vara på plats och själv se och uppleva.

Alltid på väg mot nya äventyr. Och samtidigt på flykt från sig själv, eller kanske i alla fall bilden av sig själv.

Bremmers Augustprisbelönade biografi lyckas levandegöra hennes liv så att vi både får stick i halsen av den varma röken inne i kåtan och svettas av ängslan när hon krampaktigt försöker hålla sig fast under en amerikansk tågvagn för att inte rasa ner på rälsbalkarna som svischar förbi under henne. Det är en läsning som svindlar.