Lindy Larsson sätter ljus på utanförskapet

Under uppväxten i Lessebo utsattes Lindy Larssons familj för diskriminering. Men i sina drömmar tänkte Lindy Larsson att han var superhjälten Little Light, en pojke med förmågan att utstråla ljus från sin kropp.

Lindy the return of Little Light

Filmer

I dag är han skådespelare verksam på scener som Dramaten och Malmö stadsteater. Men han har sällan pratat offentligt om att han tillhör resandefolket, en del av den romska minoriteten. Eller om sin uppväxt i Lessebo som kantades av mobbning och rasism.

– Hemma kunde jag känna stolthet. Min mamma har alltid sagt att jag ska vara stolt över att vara resande. Men utåt kände jag en skam för att berätta om det. Det var förknippat med så mycket utsatthet, säger Lindy Larsson.

Han sitter bredvid regissören Ida Persson Länner­berg i en röd skinnsoffa på Filmhuset i Stockholm. Det är bara några dagar tills dokumentärfilmen ”Lindy the Return of Little Light” har premiär.

Ida Persson Lännerberg har följt Lindy Larsson under fyra års tid. Hon berättar att hon känner igen sig i känslan av att inte passa in under uppväxt­en på en liten ort.

– Lindys berättelse handlar om att tillhöra resandefolket i dag, men den är också allmänmänsklig. Den handlar om vad som händer när samhället säger att man är fel på något sätt. Men framför allt handlar den om vad som händer när en människa får nog och ställer sig upp och säger ifrån, säger hon.

I filmen får vi följa Lindy Larsson tillbaka till Smålands skogar. Men en dag får han ett erbjudande som tvingar honom till ett beslut. Frågan kommer från The Maxim Gorki Theater i Berlin som vill att han ska ställa sig på scen för att göra något som han tidigare undvikit, att berätta sin historia.

Att berätta sin familjs historia blev också ett sökande efter identiteten som resande.

– Alla i ensemblen hade en sak gemensamt, att vi tillhörde den romska minoriteten och att vi ville berätta om våra erfarenheter. Jag kände att jag var tvungen att berätta vår historia. Sam­tidigt var det problematiskt att bli representant för en hel grupp, säger han.

Lindy Larsson fick tidigt lära sig av sin mamma att inte lita på myndigheter. Hon växte upp i en tid då romer var utsatta för tvångssterilisering i Sverige.

– Vi var inte rädda för spöken när vi var små, vi var rädda för myndigheterna. Jag har jobbat mot den där misstron som vuxen. Men när polisens register över romer avslöjades 2013 var det som att misstron besannades, säger Lindy Larsson.

Den här intoleransen finns ju i vårt samhälle i dag. Jag kan bli mörkrädd när jag läser vad som skrivs i mitt bostadsområdes Facebookgrupp.

Under uppväxten flydde han ofta in i en fantasi­värld för att distansera sig från mobbningen. Som barn lekte han att han var någon annan, en självlysande superhjälte, eller en sjöjungfru som simmade i Smålands sjöar.

Lessebo får i filmen bli symbolen för den lilla orten där intoleransen mot den som betraktas som ”annorlunda” är stor. Samtidigt poängterar Ida Persson Lännerberg att fördomarna inte är starkare i Lessebo än på andra platser i Sverige.

– Den här intoleransen finns ju i vårt samhälle i dag. Jag kan bli mörkrädd när jag läser vad som skrivs i mitt bostadsområdes Facebookgrupp. Jag tror att vi måste bli bättre på att våga konfrontera fördomarna. Att ta mod till oss och säga ifrån, ­säger Ida Persson Lännerberg.

Vad kan filmen förändra?

– Jag hoppas att resandefolkets historia synlig­görs. Vi behöver träda fram och berätta. Våra namn står inte i historieböckerna. Men vi finns, vi har funnits. Om en enda person kan känna igen sig i min berättelse och bli stärkt så räcker det för mig, säger Lindy Larsson.