Det är en småkylig vårvinterdag och kylan sveper över Stora torget i nybyggda Barkarbystaden norr om Stockholm. Det blåser cirka fyra meter per sekund, ingen storm alltså, men det får ändå den lilla röda bussen som kommer körande mot torget att stanna till några meter innan den ska svänga in på hållplatsen. Det tar några extra sekunder för bussen att ta sig fram till målet.

– Den kan reagera på blåst, damm, dimma eller snöfall, säger bussföraren Ibrahim Yassin, som när KA träffar honom har bytt yrkestitel till bussvärd eftersom har den här dagen arbetar på en av de självkörande bussarna i Barkarby, som körs av Nobina på uppdrag av Stockholms Lokaltrafik.

Ibrahim Yassin har precis haft förmiddagsrast och ska byta av en kollega. De självkörande, eller autonoma, bussarna har blivit vardagsmat i stadsdelen. Invigningen av Sveriges första självkörande buss i linjetrafik skedde i oktober förra året.

När bussen kommer till hållplatsen plingar den till och Ibrahim och kollegan byts av. Det är trångt inne i den lilla bussen. Här finns sex sittplatser och en golvyta där ytterligare fem, sex personer kan åka med innan det blir fullt.

Under rusningstrafik blir det trångt och bussvärden har inget eget utrymme som på en vanlig buss. Den som jobbar får stå upp under hela arbetsdagen.

Ibrahim loggar in och gör några inställningar på en skärm som sitter på väggen. Ingen passagerare ska med och Ibrahim låter bussen åka vidare.

Den självkörande bussen är utrustad med kartor för att se mötande trafik och hinder.

– Rutten är inlagd i systemet, men man behöver justera manuellt, säger Ibrahim när vi kör in i en rondell.

Ibrahim är 53 år och har varit bussförare sedan 2014 och är anställd i Kallhällgaraget. När Nobina införde ett test med en självkörande buss i Stockholmsförorten Kista i början av 2018 ville Ibrahim testa.

– Jag var nyfiken på hur de funkar, säger han med ett skratt.

Ibrahim säger att bussarna är känsliga och nämner återigen väder. Bussarna är eldrivna och är utrustade med ett slags laserradar som skickar ut signaler som studsar tillbaka. Om något är i vägen stannar bussen. Om ett annat fordon eller en människa kommer för nära saktar bussen in eller stannar.

– Bromssystemet är känsligt. När den bromsar gör den det väldigt kraftigt. Bussar har varit inne på lagning. Då har det kommit hit auktoriserade mekaniker från Frankrike för att laga felet. Ibland går nätverket ner och då vi styra manuellt, säger Ibrahim.

Trots det är Ibrahim positiv till teknikutvecklingen.

– Det finns mycket kvar att utveckla, men man måste börja någonstans för att utvecklingen ska gå vidare, annars stannar man där man är, säger han.

Det han däremot inte gillar är titeln bussvärd. Innan bussen togs i trafik fick han gå en utbildning om hur tekniken fungerar

Även om rutten är inlagd i systemet behöver fordonet fortfarande justeras manuellt.

– Det är en nedgradering av vårt jobb. Vi fungerar mer som operatörer. I Frankrike där de här bussarna är gjorda kallas de anställda operatörer. Vi är ansvariga för bussen om det händer något. Ibland blir det nätverksavbrott och då får vi köra bussen manuellt, säger han och pekar på den gula styrspaken som står vid ett av fönstren.

Bussen tuffar vidare, maxhastigheten i samhället är 15 kilometer i timmen. Den kör förbi nya bostadshus och en förskola. Barn och personal som är ute och går vinkar mot bussen.

– Det är många som varit nyfikna. Flera som åkt har ställt många frågor. Det kan vara lite påfrestande eftersom man måste jobba.

Under förmiddagsturen som KA följer med på har bussen inga passagerare. Området som bussen kör igenom är ganska folktomt, bara några hantverkar- och lastbilar kör förbi.

– På morgon och kväll är det fler passagerare. Det skulle inte gå att köra en sådan här buss om det var mycket trafik. Den är för känslig.

Om inte saker utvecklas skulle vi stanna i stenåldern.

Ibrahim Yassin

Ibrahim hejar på en mötande självkörande buss på vägen mot garaget för ytterligare en rast. Nobina har tre bussar i omlopp och en för utbildning. Totalt är fem personer anställda som bussvärdar och ett antal som hoppar in vid behov. Ibrahim var från början bussvärd på heltid, men tröttnade på det och är nu bara inhoppare. Resten av tiden kör han vanlig buss i nordvästra Stockholms län. I garaget kan bussarnas batterier laddas.

– Det blir ensamt här. Vi kolleger träffas nästan aldrig. Man behöver ju prata av sig.

Ibrahim Yassin tar en fikapaus.

Han visar den lilla fikaboden bredvid garaget. Där äter han och dricker vatten, men alltid ensam.

Pratar ni kolleger om utvecklingen av självkörande bussar?

– En del är rädda att roboten ska ta över, men jag tror inte det. Om inte saker utvecklas skulle vi stanna i stenåldern. Försvinner bussföraryrket så behöver du kunna hantera en sådan här buss. Det ska vara högre status än i dag.