På Stockholms läns representantskap i november 2018 fattades, med mycket liten majoritet, beslutet att bifalla en motion om en obligatorisk tvångsanslutning till vår a-kassa då man blir medlem i Kommunal.

Det huvudsakliga argumentet var att det är en solidarisk handling att vara med i såväl a-kassa som förbund. Den solidariteten handlar bland annat om att anslutningen gör att den enskilda individen inte står utan en inkomstförsäkring vid en arbetslöshet.

Utan det skyddet kanske man – tvärtemot det fackliga löftet – är beredd att sälja sitt arbete till ett lägre pris än kamraternas och därmed hotar att sänka allas våra löner. Mot detta måste vi aktivt skydda oss i en tid då det blåser starka, borgerliga vindar.

Bland dem av oss som inte är för en tvångsanslutning hördes argument som ”se vad som hände 2008 när Alliansen bildade regering och försämrade a-kassan på ett sådant sätt att vi, som en följd av politiska beslut, tappade massor av medlemmar”. Det blev för dyrt för många att vara med i både förbund och a-kassa och man valde därför den ekonomiska tryggheten i att enbart vara med i a-kassan.

Detta väcker självklara följdfrågor som; hur ska de göra som inte har råd – är de inte längre välkomna att vara medlemmar hos oss?

Hand i hand med alltmer försämrade anställningsförhållanden går också det faktum att den så efterlängtade nyheten att fackföreningsavgiften under andra halvan av 2018 åter blev avdragsgill knappt hann vara något mer än just en nyhet innan den avvecklades på nytt. Det är således åter dyrare för oss löntagare att vara anslutna till vår fackförening.

Alltmedan arbetsgivarna fortfarande har rätt att göra avdrag för att de är anslutna till sina arbetsgivarorganisationer.

Att ställa lågavlönade människor med otrygga anställningar utanför möjligheten att vara medlemmar är enbart exkluderande.

När Sverige har en arbetsmarknad där tillsvidareanställning är norm, då är det en självklarhet för mig att alla människor ska vara anslutna till a-kassa. I väntan på avskaffandet av allmän visstid som anställningsform är det dock orimligt med en tvångsanslutning till både fackförening och a-kassa.

En av betydelserna av ordet solidaritet är sammanhållning, inom Kommunal ska vi hålla samman. För att kunna hålla samman krävs att vi ger människor så likartade möjligheter och förutsättningar som möjligt att vara delaktiga i vår förening.

Detta gör vi endast genom att vara inkluderande, att ställa lågavlönade människor med otrygga anställningar ur arbetarklassen utanför möjligheten att vara medlemmar i ett av Sveriges största fackförbund av ekonomiska skäl är inte på något vis inkluderande, det är enbart exkluderande.

På detta tycker jag att ni ska tänka när ni på kongressen ska fatta beslut om en eventuell tvångsanslutning till a-kassan.