Nu vill Sivandivan ta revansch

– Jag hoppas att belackarna får sig en tankeställare. Så många röster finns det inte i världen att man har råd att bara kasta min röst i sjön, säger hon när vi träffas en vårdag i hennes pryltäta våning i centrala Stockholm.

Siv Wennberg är operasångerskan som det blev tyst om, efter en framgångsrik start på 70-talet då hon kallades en ny Birgit Nilsson. På 90-talet blev hon känd som Sivan-divan i Robert Aschsbergs program på TV 3.  I filmen Sivandivan, som nyss hade premiär och som nu är ute på biografturné runt om i landet, berättas historien om en excentrisk kvinna som snart fyller 75 år och som gärna talar väl och mycket om sig själv. Men också om etablissemanget som svek henne.

– Det är det värsta med det här. Kapitalslöseriet med min talang, att bara kasta bort den, min guldröst och mitt kunnande. Det är ju skandal.

Intervjun börjar inte bra. Först på det sjunde försöket att få henne att svara på sin porttelefon släpper hon in oss, tagen på sängen. Intervjun skulle väl ske på telefon, trodde hon. Med håret på ända, iklädd morgonrock, ber hon oss återkomma om en halvtimme.

Och då är hon redo. Välsminkad, full av energi, visar hon oss in i det stökiga vardagsrummet.

Innan vi hunnit sätta oss till rätta har hon redan börjat berätta om sitt tidiga genombrott, engagemanget på operascenerna i Tyskland, och kraschen i Frankfurt 1978, då hon plötsligt fick sparken. Det ska dröja nästan tio minuter innan jag får möjlighet att ställa en fråga.

Jag vill veta mer om hennes klassresa, från murarhemmet i Timrå, i Medelpad till de stora operascenerna i Europa och utmärkelsen som Hovsångerska. Själv har hon aldrig tänkt på det sättet, säger hon, men kan samtidigt se att hon är präglad av sin bakgrund.

– Oh ja. Att alltid arbeta och göra rätt för sig. Man ska inte vara lat. Det är viktigt. Men jag har aldrig tänkt på det där med klassresa.

Den klassiska musiken från radion i köket blir plötsligt överröstad. En helt vanlig hemtelefon, från förr, ringer högt. Irriterat svar: ”Ja, hallå, sitter mitt i en intervju, ja, ja vi hörs.”

Rummet är fullt, verkligen fullt, med prylar. Instrument, travar med VHS-band, böcker, tallrikar på väggarna, diplom, och mängder av tidningsurklipp från hennes storhetstid.

Det är inte helt lätt att utröna vad det är som har gjort att hon blivit så oönskad i operavärlden.

Hon berättar gärna vad som hände 1978 när hon fick sparken från operan i Frankfurt på grund av att hon uteblev från repetitioner för att rädda en annan opera i Marseille. Hon ville vara solidarisk.

Men exakt vad som hände i slutet på 80-talet och 90-talet när hon var anställd av Kunglia Operan i Stockholm får vi inget riktigt svar på. Varken under intervjun eller i filmen. Men att hon är bitter råder det inget tvivel om. Sen 1998 har hon inte hört ett ord från Operan.

– Det är botten. Så gör man inte med en av de största sopranerna de haft någonsin och som haft enorma framgångar.

Det närmaste en förklaring vi får är att hon aldrig varit rädd för att vädra sina åsikter.

– Jag är en människa som är mycket öppen och säger sanningen. Och folk tål inte att höra sanningen.

Är det därför du blivit oönskad?

– Ja ett av skälen i alla fall. Ingen i operavärlden kan beklaga sig över mitt arbete. Inte någon. Ändå får man denna behandling som om man vore en råtta.

Hon berättar att hon fått mycket feedback från unga kvinnor över allt där filmen har visats.

– Jag vet att min tid kommer, kanske med hjälp av feminismen. Jag tycker det är bra att så många unga tjejer kommer fram till mig och säger att vi vill vara som du.