Steve Bannon var Donald Trumps chefsstrateg och enligt många en starkt bidragande orsak till att Trump blev president. Sedan Steve Bannon fått kicken från Vita Huset används mycket av hans tid åt att påverka EU-valet som hålls i vår. Han träffar nationalister och högerpopulister från olika EU-länder, däribland SD:s Kent Ekeroth, för att skapa en nationalistisk ”supergrupp” i EU-parlamentet. Han kallar ungerska Viktor Orbán ”en av mina hjältar”.

Några längre ideologiska resonemang får vi dock inte i filmen. Det verkar svårt att få Bannon att prata sammanhängande i tre-fyra meningar i rad. Nu blir det mest en snabb inblick i ett nutida fenomen. Ständigt fascinerande och fängslande.

Filmen är rörig och bitvis lite osammanhängande klippt, men det är samtidigt en visualisering av hur Bannons arbete fungerar. Improviserat med snabba hopp. Ständigt framåt med ”ekonomisk nationalism” och att få in politiker med den synen i styrande församlingar över världen som mål. Sen då? Och på vems uppdrag gör han det egentligen? Där saknas svar. Han pratar ständigt om arbetarklass och medelklass men finansierar sitt arbete genom donationer från miljardärer.

2016 års presidentval i USA där Trump valdes till president hör ihop med Brexitvalet, menar Bannon. Han lyckades förvisso inte i de amerikanska mellanårsvalen, men nu står hans fokus och kamp till EU-valet. Steve Bannon konstaterar nöjt att ”Mainstream media är våra bästa allierade. Tro mig, de är besatta av oss”. Vilket ju är sant. Varje steg han tar på europeisk mark, varje möte han bokar in med de politiker som har den hårdaste populistiska retoriken så finns där journalister från BBC, CNN, Reuters, Bloomberg, Dagens Nyheter.

Det är svårt att veta om vi överskattar eller underskattar Steve Bannon. Förhoppningsvis kommer vi inte att säga att den här filmen visar starten för det Europa som blev verklighet efter valet 2019. Men jag lämnar ändå biografen stel av tanken på vad resultatet av EU-valet kan bli.