Jag har varit anställd inom äldreomsorgen i snart 30 år. Det betyder att jag vet att jag inte kan få semester när jag önskar.

Under lång tid har vi haft ”tidig” eller ”sen” semester. Det innebär att man antingen har två veckor i juni och två i juli, eller två i juli och två i augusti. Kanske inte så kul om man har en partner med industrisemester, men man fick i alla fall två veckor med sin man och alla fyra veckorna med barnen. Ibland pusslade vi och bytte sinsemellan. Och vi visste från år till år att har jag tidig semester detta år har jag sen nästa år. Det var en trygghet och något man kunde planera efter.

För några veckor sedan fick vi ett mejl om att semestrarna nu kommer att fördelas på tre perioder. Den sista perioden sträcker sig ända in i september. Den första startar två veckor före midsommar.

Arbetsgivaren skriver att det handlar om att säkerställa att verksamheten fungerar. Att två tredjedelar av personalen måste vara på plats samtidigt medan endast en tredjedel kan ha semester.

Äldreomsorgen måste börja behandla sin personal som något värdefullt och något de är rädda om. Annars kommer vi som trots allt stannat kvar också börja fundera på att lämna.

Vi vet alla att det handlar om att det är svårt att rekrytera personal. Redan före dessa nya semesterperioder är det svårt att få personal. Människor slutar för att det är stressigt och tungt.

Jag förstår problematiken, men funderar på hur man tänker att vi ska kunna rekrytera och behålla befintlig personal? Hur ska man kunna göra arbetet inom äldreomsorgen till ett attraktivt jobb?

Om man nu har en partner med industrisemester och barn med skolplikt kommer man bara att kunna ha semester alla tillsammans vart tredje år. Min sena semester som jag har bokat och planerat sedan förra året, kommer kanske inte att godkännas.

Vi har från år till år vetat vilka veckor vi har och har kunnat planera utifrån det. Man pusslar ihop med sin man, sina barn (och nu även sina barnbarn) för att få ut så mycket som möjligt av de fyra veckorna, med resor och nöjen.

Det kanske inte är så konstigt att det är stor omsättning på personal när villkoren ser ut så här. Äldreomsorgen måste börja behandla sin personal som något värdefullt och något de är rädda om. Annars kommer vi som trots allt stannat kvar också börja fundera på att lämna.

Jag har tre månaders uppsägningstid. Jag har räknat ut vilket datum jag måste säga upp mig för att inte behöva arbeta den dag min planerade semester skulle starta.

Om debattören

Yrke: Undersköterska.

Bor: Olofstorp.

Pratar vi om på jobbet: Semestrarna, och att inte vara delaktiga i processen av beslutet.