Nej, det började inte med den där föreläsningen vi fick av arbetsgivaren i julklapp för några år sedan. Den där en lyckokonsult pratade om att inställning är det enda som spelar roll på en arbetsplats. Han som levererade ett pärlband av rasistiska skämt och talade om vikten av att ta allt på ett lätt och roligt sätt. Det började långt tidigare.

Idén om att vi ska tänka oss glada och nöjda. Se det positiva, tänka bort problemen. Se saker från den ljusa sidan. Det sägs vara för vår skull, för att vi ska bli gladare, må bättre. Vi ska lyfta upp det som är bra, blåsa upp det till en luftballong och segla där med problemen på avstånd under oss.

Det finns inga krav på att det där lyckliga och lättsamma ska komma inifrån. Frågan varför vi ska behöva tänka oss nöjda om vi verkligen är det ställs aldrig. Leendet kan klistras på utifrån som en etikett på den perfekta arbetaren.

Så manifesteras drömmen om den ultimata arbetarklassen, där människor gör sina jobb med ett leende på läpparna och en positiv inställning, oavsett vilka villkor vi jobbar under. Vi får lära oss att vara bekväma och nöjda.

Att sopa problem och jobbiga känslor under mattan är dock en kortsiktig lösning. En lösning som leder till att människor slits ut. I en ideologi av positivt tänkande är det de besvärliga individerna som är problemen. Varje människa kan ju välja glädjen.

De utslitna blir till individuella ärenden hos försäkringskassan, upp till den enskilda att lösa. Så göms systemen och strukturerna undan och den enskilda arbetaren kan ställas till svars för sin egen inställning.

Jag tror att lycka kommer av att olika känslor får samexistera. På en bra arbetsplats behöver vi inte ta på oss skygglappar prydda av glada ansikten för att uppleva arbetsplatsen som bra. Lyckan kommer när den kommer och lämnar oss när den lämnar oss. Att krampaktigt hålla tag i en glädje vi har valt gör oss på kort sikt till bekväma arbetare. Perfekta kuggar i ett maskineri. På lite längre sikt fungerar det inte.

Vi behöver våga höja våra röster, våga vara obekväma. Vi behöver våga prata om vad som fungerar och vad som inte gör det. Vi behöver sluta tänka positivt och börja tänka kritiskt.

En av de mest hotfulla personerna i Harry Potter är Dolores Umbridge. Utifrån sitt arbetsrum fullt av antimakasser, virkade dukar och bilder av gulliga spinnande kattungar arbetar hon, i rosa hemstickade kläder för ondskans övertagande av världen. Den påklistrade optimismen har mycket att dölja.

 

PS: Greta Thunberg är motsatsen till det käcka, överslätande. Är realism och mod personifierat. Sällan har någon fått mig att känna så mycket hopp.