Hon höjer sin röst för rättvisa

Khatera och Zainab sitter på golvet i Kabul i Afghanistan och målar naglarna på varandra. En ung kvinna och ett barn som växer upp som syskon. Men sanningen är att Khatera är mamma till Zainab och att de har samma pappa. Khateras pappa har våldtagit henne i flera år och där hon sitter med sin dotter ser man den växande magen under tunikan. Hon är gravid på nytt.

Dokumentären ”Livsfarlig kvinnokamp” av filmaren Sahra Mani som visas i SVT:s Kunskaps-kanalen den 3 april, följer Khatera och hennes kamp för rättvisa. Khatera lever i ett samhälle där hon har så gott som inga rättigheter, men hon vägrar till slut att vara tyst. Hon kräver sin rätt och vågar prata för att flytta skammen.

–  Hon hade försökt berätta så många gånger. För mullorna, för polisen som om de häktade hennes far släppte honom när han betalade mutor. Till och med hennes mamma och bröder försökte tysta henne, berättar regissören Sahra Mani.

Vi sitter öga mot öga och talar med varandra, men inte i samma rum, intervjun görs via Skype och Sahra Mani har mycket att säga om sin film.

– Filmen har inte blivit välkomnad här i Afghanistan, de tycker att jag pratar om sex och incest men det är inte det filmen handlar om. Den handlar om vilket pris man får betala om man bryter tystnaden. Den handlar om mänskliga rättigheter, om kvinnors rättigheter.

För tio år sedan infördes en lag i Afghanistan som gör det straffbart att begå övergrepp på kvinnor. Problemet är att det är svårt för kvinnor att hänvisa till lagen för att få rätt. Om en kvinna skulle anmäla en man för våldtäkt är risken stor att det i  stället är kvinnan själv som straffas för ”omoraliskt beteende” medan mannen går fri. Detta gör att ingen vågar göra en anmälan, förklarar Sahra Mani.

Khateras lösning blir att via medier berätta sin historia för att därigenom öka möjligheterna att få rätt. Hon medverkar i en talk show på afghansk tv och berättar vad hon varit med om. Det är via tv-showen som Sahra Mani hittar henne.

– Jag undrade hur jag kunde hjälpa henne och hon bad mig att göra en film om henne. Både tv-framträdandet och filmen kanske kunde få henne och hennes barn att överleva, det var så hon tänkte samtidigt som det var ett sätt att få en form av rättvisa för framtiden.

Hur otroligt det än kan låta för någon i Sverige som ser den här filmen så är Khatera den lyckligt lottade.

Sahra Mani var först tveksam eftersom hon inte förstod hur hon skulle kunna göra en film.

– De levde som fångar, Khatera, hennes dotter och hennes mamma. Det var ett rum utan mycket ljus, två kvinnor och ett barn. Jag förstod inte hur jag skulle kunna göra en film om det. Men efter den första rättegångsdagen när domaren frågade Khatera varför hon inte tagit livet av sig, varför hon inte dödat sitt barn, hände något. De pratade om skam och att döda och det hjälpte mig att hitta tråden i filmen.

På engelska heter filmen ”A Thousand Girls Like Me”, tusen andra flickor som jag. Och det finns fler. Efter att Khatera varit med på tv ringde många kvinnor in till tv-programmet för att berätta sina historier som i vissa fall var ännu värre:

– Och hur otroligt det än kan låta för någon i Sverige som ser den här filmen så är Khatera den lyckligt lottade. Filmen tillägnas alla de kvinnor som inte ens har en röst.