Vad är det med arbetsplatser som intresserar dig?

– Jag vet faktiskt inte, men det börjar nästan likna en sorts besatthet. Jag undrar själv om jag någonsin kommer att få ett jobb igen, eller om alla kommer att tro att jag söker jobbet för att skriva om det. Det vore synd – både för mig, och för att det kan finnas något väldigt fint i att sinsemellan olika människor kommer till en och samma plats för att tillsammans lösa en uppgift och göra ett jobb.

Varför valde du att skriva om miljön på Systembolaget?

– På många sätt är ”Monopolet” en berättelse om Sverige. Och den hade varit svår att skriva på något annat ställe än just där – det är en mycket svensk arbetsplats, men det är också en plats som för samman väldigt många människor som kanske aldrig möter varandra någon annanstans. Det är ju en offentlig plats – men samtidigt är den också väldigt personlig och intim.

Har du själv jobbat där?

– Ja! I fyra år – men för det mesta som deltidare.

”Monopolet” av Måns Wadensjö.

”Monopolet” av Måns Wadensjö.

I ”Monopolet” känner man arbetet in på den egna kroppen. Hur tungt det är, skärsåren i händerna efter ännu en vinkartong som öppnats, det snabba tempot. Hur har du tänkt kring det?

– Det finns någonting som nästan är sorgligt med att så många av våra dagliga kraft­ansträngningar och insatser försvinner utan att någon pratar om dem, eller ens tänker på dem. Ingen annan ser dem, och själv vill man bara glömma dem när de är över – men de är ju en stor del av våra liv. Därför kändes det viktigt att skriva om just det, att fånga en bit liv som nästan aldrig syns när det har passerat.

Arbetet på Systembolaget är cykliskt. Det upprepar sig med helger, storhelger, jul … det finns inget slut. Mångas arbete ser ut så. Vad gör det med oss?

– På den punkten är jag faktiskt rätt mycket av en optimist. Visst kunde semestern alltid vara längre – men jag tycker att det finns något fint i att vi markerar att tiden går, och att det faktiskt finns någonting viktigt som förändras med det.

Här är chefen med och plockar upp flaskor i hyllorna. Hur påverkas vi när chefen inte är någon där uppe som vi på golvet gemensamt kan snacka skit om, när chefen vill vara en av oss?

– Det finns i och för sig alltid någon ännu högre upp att snacka skit om. Men i sig tycker jag att en platt struktur är bra – om chefer själva påverkas av sina beslut, har de mer insikt i vad deras anställda går igenom.

Tar arbetsplatsen för stor del i våra liv?

– Ja och nej. De flesta av oss måste arbeta för att överleva, men för många är arbetsplatsen också en viktig plats, som de tycker om. Kanske är det viktigaste inte att vi arbetar mindre, utan att vi gör våra arbetsplatser till bättre, mänskligare platser att vara på?