Mia Engberg undersöker gränsen mellan verklighet och fiction på samma sätt som i sin förra film Belleville Baby. En berättarröst ringer upp en man, hennes före detta. Tillsammans skapar de en historia om hur det hade gått i fall Vincent, som han heter, var tvungen att ta hand om en tonårsdotter.

Det är musik, korniga Parisbilder, vindrutetorkare i regnet, och så de två telefonrösterna. Det är en slags märklig blandning av poesi, film och konst. Att lyckas få hop detta fragmentariska till en hel långfilm som håller ihop är imponerande. Men det kändes mer spännande första gången.