”När jag åker till Erstagatan för att vara otrogen är det vår och jag är 31 år. I fyra år har jag varit instängd i en relation, nu spränger jag mig ut.” Så inleds ”Au pair”.

Den beskrivs som en memoar om besatthet, och handlar nästan inte alls om barnpassning titeln till trots. Knappt heller om kärlek även om den i omtag efter omtag kretsar kring au pair-tiden i Wien och tyskläraren Walter.

I stället handlar det om att bli till. Om hur vissa händelser påverkar oss livet igenom. Hur man kan frossa i den där avgörande stunden för vägval, när man skapar sig själv. Hur man vill återkomma dit, återvända dit. Vilket jaget gör sidorna igenom.

”Au pair” av Cecilia Hansson.

”Au pair” av Cecilia Hansson.

Fixpunkten är då hon efter studenten lämnar Luleå för att bege sig till Wien och ett arbete som au pair. Ett Wien där det inte är de som går basketgymnasiet som är de coola. Ett Wien där man hellre väljer en teaterkväll än en helkväll på Delfinens ishall. Ett Wien där man kan blomma ut. Brista.

”Vi ska inte ut i världen, vi är världen. Våra kroppar: som knopparna hos Karin Boye. På bristningsgränsen, orörda.”

I nutiden är hon bunden av både äktenskap och föräldraskap. Två tyngder som gör det omöjligt att lämna och skapas på nytt, sitt konstnärsyrke till trots. Kanske är det därför den där avgörande tiden får en sådan lyster. Genom att närma sig den kanske det fortfarande finns en möjlighet att spränga sig ut?

Cecilia Hansson ger oss fragment av händelser, återkommer till dem både i nutid och dåtid. ”Världen skildras bäst genom fragment, eftersom tillvaron är ologisk” skriver hon någonstans. Och det är fragmentariskt, återkommande som ”Au pair” tar sig fram. Det är en blandning av poesi och prosa, minnesfragment och omtagningar som böljar genom tidsplanen. Det må låta både flummigt och navelskådande men sanningen är att det här är en fantastiskt rolig bok. Cecilia Hansson skriver om mänskligt tillblivande och varande med stor insikt och humor.