Mats Grorud.

Elvaåriga Wardi växer upp i flyktinglägret Bourj el-Barajne i Libanon. Hon har aldrig varit i Palestina, men hennes gammelfarfar Sidi minns fortfarande när familjen fördrevs från sitt hem år 1948.

En dag bestämmer sig Sidi för att sluta ta sina dyra mediciner, så att Wardi ska kunna fortsätta att gå i skolan. I den scenen, när Wardi är på väg till skolan och Sidi beslutar att inte hämta ut ett nytt dyrt recept hos läkaren, börjar ”Tornet”.

I den animerade filmen skildras livet i det palestinska flyktinglägret Bourj el-Barajne i Libanon utan skygglappar. Men det är barnen som Mats Grorud träffade på förskolan i lägret som han ville ge en röst genom filmen.

– Barnen i flyktinglägret lever i en extrem situation. Det finns få jobb och familjerna har ofta inte pengar till medicin och bra mat. Det är klart att det präglar barnen mycket. Samtidigt slog det mig hur mycket drömmar och hopp de bar på. Barn är mästare på att bevara hoppet, säger Mats Grorud när vi ses för en intervju på Filmhuset i Stockholm.

Sirin El Masri, ett av barnen som Mats Grorud mötte på förskolan i det palestinska flyktinglägret i Libanon.

Sirin El Masri, ett av barnen som Mats Grorud mötte på förskolan i det palestinska flyktinglägret i Libanon.

Att arbeta på förskolan i flyktinglägret var väldigt annorlunda jämfört med då Mats Grorud arbetade på förskola i hemlandet Norge. I flyktinglägret var resurserna mindre, och förskolan hade mer undervisningstid på grund av plats- och personalbrist.

– Vi kunde ha 50 barn i ett litet rum, så det fanns inget utrymme för fri lek. Förskolan har en annan roll i flyktinglägret och innehåller mer undervisning, berättar han.

Förskolan och skolan blir platser där barnen kan fokusera på något annat än situationen i lägret.

Mats Grorud

I filmen lyfts skolan fram som elvaåriga Wardis stora hopp. Hon har bra betyg och skolan blir ett sätt att känna framtidstro. På samma sätt upplevde Mats Grorud att förskolan var en extra viktig plats för barnen i flyktinglägren.

– Förskolan och skolan blir platser där barnen kan fokusera på något annat än situationen i lägret. De kanske har en storebror som blivit dödad i kriget, eller så har familjen inte råd att betala cancermedicin till en sjuk familjemedlem. Barnen tvingas växa upp snabbare i flyktinglägret. Redan när de är fem år vet de väldigt mycket, säger Mats Grorud.

Karaktärerna i filmen bygger på verkliga personer som han mött i flyktinglägret. Ambitionen var att filmen skulle ligga så nära verkligheten som möjligt. Det blev en berättelse om krig, fattigdom och förtryck, men också om människans säregna förmåga att hitta livskraft i hopplösa situationer.

– De som bor i lägret har inga rättigheter. De kan inte återvända till sitt hemland Palestina och får inte heller bli libanesiska medborgare. De kan aldrig äga något och är utestängda från arbetsmarknaden. Det är en svår situation, och jag blev många gånger tagen över människors styrka, säger Mats Grorud.

Bild ur ”Tornet”.

Bild ur ”Tornet”.

Men även om ”Tornet” inte väjer för att skildra hur krig söndrar finns också en stor portion värme i filmen. Mats Grorud berättar att filmskapandet varit ett sätt för honom att ge något tillbaka till barnen och familjerna som han mötte i flyktinglägret.

– Jag har aldrig mött en sådan generositet som där. Familjerna jag lärde känna hade nästan ingenting, men de bjöd på allt, säger han.

Vad hoppas du att filmen kan förändra? 

– Jag hoppas att den kan ge en förståelse för hur det är att fly från krig. Det är lätt att prata om flyktingar som en grå massa av människor. Men vi är alla människor, vi har samma drömmar, hopp och längtan. Jag har själv barn och jag insåg att de drömmer om samma saker som barnen på förskolan i flyktinglägret. Jag vill att filmen ska väcka liv i vår empati, säger han.