Assia Abouhafs och Jessica Gustavsson skrattar i hissen på väg upp till korttidsboendet Korpens andra våning. De är kolleger sedan några månader tillbaka och trivs bra ihop. Det är inte längre någon som tänker på att Assia för något år sedan knappt kunde ett ord svenska.

Hon är en av dem som varit med projektet IPA – integration på arbetsplatsen. Ett projekt där praktik på en arbetsplats inom äldreomsorgen varvas med svenskastudier. För henne var det vägen in på arbetsmarknaden.

– Det var bra. Jag gjorde min IPA på ett äldreboende i Visby och nu har jag fått ett riktigt vikariat här på Korpen genom resursteamet, säger hon.

Hon är inte den enda som gått den vägen. Fram till november har IPA haft 57 deltagare. Alla med det gemensamt att de var nya i Sverige, hunnit lära sig ganska bra svenska och var inskrivna på Arbetsförmedlingen. Trots att projektet fortfarande pågår har 34 av deltagarna gått vidare till olika former av anställningar.

Att det har gått så bra beror på att projektet inte bara fokuserat på att ge språkkunskap inriktad på vård till den som gör praktik, utan också på att jobba med arbetsplatserna som de kommer till. Till stor del handlar det om att få de blivande kollegerna att förstå att de har mycket tyst kunskap som de flesta av praktikanterna inte delar.

Jessica Gustavsson.

Jessica Gustavsson.

 Korpen har varit med i projektet sedan början av 2018. I boendets fikarum sitter sex personer kring det robusta köksbordet i trä och småpratar. En av dem är undersköterskan Ruben Espinoza som arbetat här i många år. Han är ett av integrationsombuden på korttidsboendet och har till uppgift att ordna så att IPA-deltagarna får ett bra stöd in på arbetsplatsen.

Han har själv erfarenhet av att komma som ny till Sverige eftersom han invandrade från Chile på 80-talet. Något som han tyckte var konstigt då var svenska matvanor.

– Att ni äter sylt till köttbullar?! Det skulle vi aldrig göra i mitt land. Det är ju marmelad. Det äter man inte till mat.

– Då förstår jag varför det var någon som tog vaniljsås på maten, säger Jessica Gustavsson och menar att det måste vara lika konstigt.

”En del känner sig elaka om de säger att de här personerna gör fel. Men de vet ju inte att vi brukar göra på ett annat sätt.”

Ruben Espinoza

Det finns många exempel på missförstånd som beror på kulturkrockar. Ofta är det enkla saker som kanske inte betyder så mycket men som ändå kan bli problem, speciellt inom äldreomsorgen där de boende ofta vill att saker ska vara som de brukar vara. Ruben tar ett exempel med en kille som lade upp smörgåsar i djupa tallrikar.

– Han visste inte hur han skulle använda assiett, djup tallrik eller flata tallrikar.

Ruben säger att det vanligaste felet som kollegerna gör är att inte våga säga saker direkt.

– En del känner sig elaka om de säger att de här personerna gör fel. Men de vet ju inte att vi brukar göra på ett annat sätt. Hur ska de få veta det om vi inte säger något?

Det handlar inte bara om praktiska saker utan också om hur det fungerar mellan kollegerna på arbetsplatsen.

Ruben Espinoza.

Ruben Espinoza.

Kollegan Monia Cederblad Larsson som sitter bredvid med en kaffekopp i handen nickar instämmande.

– Vi tar så mycket för givet. Vi får ju visa hur vi gör allt. Som hur vi fikar, en del vågar ju inte ta rast.

Hon menar att man vänjer sig vid att ta emot praktikanter.

– Ju fler elever som kommer desto lättare blir det med nästa. Man lär sig bra sätt att tala om saker. Att vara tydlig. Det är ju samma sak som behövs med alla som är nya.

Assia Abouhafs tycker inte att det har varit ett problem.

– Jag tittar hur andra gör om det är något jag inte gjort förut, och vet jag inte så frågar jag alltid, säger hon.

De andra runt bordet nickar och Jessica Gustavsson säger:

– Ja, du är jättebra på det och du lärde dig allt fort. Men alla vågar inte fråga. De tycker att det är pinsamt att visa att de inte kan och jag kan förstå det. Vi måste se till att det inte är det.

Assia Abouhafs.

Assia Abouhafs.

Under fikasnackets gång landar gänget runt bordet i att nyckeln till att få praktiken att fungera är just det: att våga fråga och våga säga till. Och också att det gäller för vem som helst som är ny på jobbet. Samma slutsats har projektledarna kommit fram till. Lotta Israelsson som är HR-chef för region Gotland berättar att när IPA i januari slutar som projekt kommer modellen för mottagande utvecklas och implementeras i regionens verksamheter.

– Men den ska användas inte bara för nyanlända utan för att inkludera de som står långt från arbetsmarknaden oavsett etnicitet eller kön. Det kommer också att behövas för att lösa personalbristen och kompetensbristen vi får med de stora pensionsavgångarna.

För Assia Abouhafs har projektet inte bara gett jobb utan ett yrke som hon vill fortsätta att arbeta i.

– Jag trivs med det här. Jag kommer att utbilda mig till undersköterska.

IPA-projektet

  • Står för Integration på arbetsplatsen.
  • Det gotländska projektet stöds ekonomiskt stöd av Europeiska socialfonden.
  • Projektet pågår under 2016-2018 och ska permanentas.
  • Drivs av Region Gotlands arbetsmarknadsenhet.
  • 57 deltagare hittills – 13  av dem deltar fortfarande.
  • 60 procent av deltagarna har fått anställningar.