FN:s generalförsamling samlades i Paris den 10 december 1948. På dagordningen fanns att anta deklarationen om de mänskliga rättigheterna.

Den slår fast principen om alla människors rätt till ett liv i fred och frihet, med schysta jobb med lika lön för män och kvinnor, bostad och en bra välfärd. Och att ingen får diskrimineras på grund av kön, ras eller religion.

Deklarationen är inte rättsligt bindande. Den är en moralisk förpliktelse som samtidigt är grunden för flera rättsligt bindande konventioner som har antagits av FN och dess organ ILO som ska främja social rättvisa och humana arbetsvillkor.

När FN-deklarationen antogs 1948 var det inget land som röstade emot. Men åtta röstade blankt; Jugoslavien, Polen, Saudiarabien, Sovjetunionen, Sydafrika, Tjeckoslovakien, Ukraina och Vitryssland.

I dag är det fler som ifrågasätter deklarationens grundläggande principer. Inte bara bland stater och grupper som ser mänskliga rättigheter för kvinnor, fackliga aktivister, minoriteter, religiösa grupper och andra som ett hot.

Världens ledare kan i dag inte enas om en nytt frivilligt avtal som ska stärka migranternas rättigheter.

Undertecknandet av avtalet ska ske just den 10 december, som av FN har utropats till Mänskliga rättigheternas dag. Men i dagsläget vägrar flera länder att skriva på. Bland andra USA, Ungern, Tjeckien, Österrike och Australien anser inte att migration är en mänsklig rättighet.

Sedan tidigare finns en FN-konvention och ILO-konvention som slår fast att alla migranter, även papperslösa, har mänskliga rättigheter som bland annat ska garantera dem jobb med schysta villkor, drägligt boende, sjukvård och utbildning för deras barn.

Sverige har inte skrivit på dessa konventioner. Tidigare har FN:s rapportör om mänskliga rättigheter kritiserat att Sverige inte lever upp till kravet om att ge papperslösa och asylsökande rätt till den sjukvård de behöver.

Inte heller ILO:s konvention om ursprungsfolk och stamfolk har antagits av Sverige. Den konventionen skulle stärka samernas rätt till de landområden som de tvistar med svenska staten om.

När förklaringen om de mänskliga rättigheterna diskuterades 1948 försökte Sverige få med strejkrätten som en del av de mänskliga rättigheterna. Det fick dock inte tillräckligt med stöd, bland andra Danmark, Frankrike och Storbritannien sade nej.

Justitiedepartementet skrev i ett yttrande samma år att förslaget till rättighetsförklaring inte helt stämmer överens med den svenska lagen. Det gällde bland annat avsnittet om kvinnors rätt till lika lön för lika arbete, ”som ännu inte har trängt igenom på alla arbetsområden i Sverige.”

Fotnot: Läs hela deklarationen om mänskliga rättigheter här (PDF-format).