Och personlig assistent blev han.

24 år senare står han nu utanför Simon Moritz hus i stadsdelen Gammelstad i Luleå i höstkylan, denna gnistrande oktobermorgon. Med hjälp av Lasse Vestman från ”kommun­transporten”, Luleås special­tjänst för personer med särskilda behov, ­rullar han in Simon i mini­bussen som ska ta oss till den dagliga verksamheten på Hertsön.

– Jag hörde om LSS på tv när jag var liten och lag­en kom. Och en släkting på pappas sida var funktionshindrad och fanns alltid där omkring oss. Och jag har alltid varit intresserad av individer, det blev naturligt för mig.

Andreas Nilsson är en helt vanlig personlig assistent. Samtidigt är han en ovanlig assistent, för han är bäst. I alla fall enligt tidningen Leva som i våras utsåg honom till 2017 års ”Årets assistent”.

– Det kändes lite ”kymigt”, men det är väl Jante som kliver in. Men jag blev väldigt rörd, särskilt som det var Simons morsa och farsa som hade nominerat mig.

Andreas Nilsson sitter med när Simon Moritz äter frukost.

Andreas sitter med när Simon äter frukost.

Vi lämnar morsans och farsans hus bakom oss och tar oss till andra sidan stan, till den dagliga verksamheten på Hertsön. Det är här Maud och Per Moritz son Simon tillbringar vardagarna, tillsammans med Andreas. På kvällar, nätter och helg­er är det föräldrarna som utför all assistans själva.

Vi kliver in i den låga tegelbyggnaden som en gång varit vårdcentral, eller hälsocentral som man säger här uppe. Läkarrum och provtagningsrum har förvandlats till träningsrum och teverum med mera.

På frågan varför just han passar så bra som personlig assistent väljer Andreas Nilsson att skämta om att han egentligen är ganska osympatisk, arrogant och norrländskt svårmodig.

Det allvarligare svaret låter:

– Jag försöker vara hygglig. Min primära uppgift är att använda min kropp och mitt huvud för att få en annan människa att fungera så maximalt som möjligt.

”Alla har ett värde på den nivå man är. Simon har ett fruktansvärt stort ­värde. ­Genom att vara ute i samhället lär han ­andra att tolerera olikheter”, säger Andreas Nilsson.

”Alla har ett värde på den nivå man är. Simon har ett fruktansvärt stort ­värde. ­Genom att vara ute i samhället lär han ­andra att tolerera olikheter”, säger Andreas.

Simon Moritz har en svår funktionsnedsättning, han har ingen talförmåga och behöver hjälp med det mesta. De har kamperat ihop i tolv år nu. Först var Andreas hans elevassistent i grundskolan, och senare personlig assistent.

Och, det märker man snart, Andreas förstår allt Simon utrycker. En blick, en stelhet, en rynkning på näsan. Allt är glasklart. Vi sitter i det som ­kallas Blissrummet, uppkallat efter Blissystemet som används för personer med talsvårigheter och är ett språk bestående av symboler och tecken man kan peka på. Och Andreas förstår plötsligt att Simon inte vill vara här inne.

–  Man kan läsa av Simon när han börjar lyssna mot dörren. Han snörper på munnen och så får han lite stram nacke. Då var det dags att gå härifrån.

Vi går ut och promenerar och lämnar den ljuvliga bulldoften här inne för en stund, denna kanelbullens dag. Simon går med hjälp av sin Meywalk, en slags förhöjd rullatorliknande gåstol. Andreas är hela tiden beredd om Simon skulle snubbla till.

Dagligt böjande och töjande av Simons ben är en annan del av den dagliga fysiska träningen.

Så här flyter det på. Simon hjälper till med att plocka upp varor, en del städning ingår. Andreas är noga med att Simon ska göra så mycket som möjligt själv, så allt kan ta sin tid.

Andreas böjer och drar i Simons ben. En daglig rutin under vinterhalvåret.

Andreas böjer och drar i Simons ben. En daglig rutin under vinterhalvåret.

Över 30 personer kommer till dagverksamheten, alla är inte där samtidigt, med helt olika typer av funktionshinder. En del pratar högt och brett om det mesta medan andra behöver hjälp att bli förstådda. Andreas delar inte upp det i personal och brukare.

– Vi är arbetskamrater hela bunten, sedan har vi lite olika roller. Och det är världens roligaste arbetskamrater.

Han har många tankar om yrket personlig assistent. Fick han förändra något så är det synen på jobbet som ett genomgångsyrke han skulle vilja ha bort.

– Det här yrket är det yrke på den svenska arbetsmarknaden som egentligen borde vara minst genomgångsyrke. Det får inte fortsätta så, även om vi förstås är tacksamma över alla som vill jobba med det här. Men det är mycket kortsiktighet, det behövs en tydligare yrkesroll, en yrkesbeskrivning.

Blev jobbet ungefär som du förväntade dig när du var liten pojke?

– Bättre. Det är väldigt fritt, det är väldigt individuellt. Man har friheten att ge uttryck för sig själv men även möjlighet att vara återhållsam. Jag tycker det är fasen så mycket bättre.