”Barnen drabbas när politikerna sparar”
Politikerna satsar inte de pengar som behövs för att skolan ska kunna vara en skola för alla. Våra medlemmar – och barnen med behov av särskilt stöd – är de som betalar priset, skriver Lovisa Loan Sundman, huvudskyddsombud Kommunal Stockholm.
Sedan flera år tillbaka går elever med behov av särskilt stöd i den reguljära skolan, det kallas inkludering. Tanken är att skolan skall vara för alla, att ingen elev ska exkluderas från den reguljära skolan. Tanken var att när en elev var i behov av resurs så skulle skolan naturligtvis se till att anställa elevassistenter. Vilket skulle ge fler vuxna i skolan.
Det blev inte riktigt så. Många skolor, däribland Stockholms skolor där jag arbetar, har slimmade och tighta budgetar, det finns inte utrymme att anställa kunniga och utbildade elevassistenter. De anställs ofta på visstidsanställningar och är de första som dras in när budgeten är dålig. Detta innebär att den fasta fritidspersonalen och barnskötarna får bli resurs till elever med behov av särskilt stöd. Nästan alltid utan handledning eller fortbildning för att klara av uppdraget.
I varje årskurs finns numera två eller fler barn som behöver särskilt stöd. Det är utåtagerande barn, barn med koncentrationssvårigheter, barn inom hela autismspektrat. Barn som helt enkelt inte klarar all stimuli, alla ljud och rörelse som naturligt uppstår i stora grupper med barn.
När det blir för mycket så spårar de ur, de kan rymma från skolan, kasta möbler, slå andra elever och personal. Varje gång detta händer så upplever barnet det som ett misslyckande. Vissa barn misslyckas varje skoldag.
Bristen på utbildade, kunniga elevassistenter gör att fritidspersonalen blir de som ska ”ta hand om” dessa elever. De kan sättas som resurs en-till-en, det innebär ofta att barnskötaren ska vara med barnet från 8 på morgonen tills barnet går hem vid 16-17-tiden.
Vi på Kommunal får samtal från helt slutkörda medlemmar som knappt får ut sin rast för att det inte finns någon annan som ”klarar av eleven”, som hela tiden sätter elevens behov och välmående före allt annat så att fritiden går ut på att inte orka med livet.
Skolledningarna gör säkert sitt bästa i att leda och fördela arbetet men lägger ansvaret på att det ska fungera helt på den enskilde medarbetaren. Våra yrkesgrupper inom skolan är så plikttrogna mot eleverna att de är vana att fixa och trixa även när de går kort med personal. Skolledningarna ser tyvärr inte problemet förrän det är försent – när medarbetare blir långtidssjukskrivna på grund av utbrändhet.
Man säger ofta att vi behöver fler vuxna i skolan. Det stämmer, men vad vi mest av allt behöver är utbildade och kunniga elevassistenter, människor som är utbildade på autismspektrat. Sedan behöver dessa elever också mindre sammanhang. Små grupper, lugn och ro under hela skoldagen. Det nygamla skolborgarrådet Lotta Edholm har redan reviderat sin syn på inkludering.
Jag hoppas att hon förstår att det är skolans mest underbetalda grupp som bär lasset och misslyckandet när det gäller inkluderingsförsöket. Att hon inser att skolorna behöver större budgetar och öronmärkta pengar till barnskötarna, elevassistenterna och fritidspersonalen. Ge våra yrkesgrupper i skolan fortbildning, bra grundbemanning och mer än gärna ett ”barnskötar- elevassistent- och fritidslönelyft”.