Trots en tuff uppväxt och en vinglig själ har jag klarat mig bra. Men när mina egna barn började må dåligt gick jag sönder. Och jag är inte ensam. De senaste åren har jag mött så många föräldrar som är utbrända – inte på grund av jobbet – utan för att deras barn inte passar in i vårt nuvarande skolsystem.

När jag läser operastjärnan Malena Ernmans bok ”Scener ur hjärtat” känner jag igen nästan allt. Barnens utanförskap. Mobbningen. Att de får höra att det är deras eget fel, att de måste ta för sig mer, inte vara så konstiga och tysta. Ångesten som växer i bröstet på barnen. Stressen som äter på deras själar och blir allt tydligare i depressioner, aggressioner, självskadesymtom och tvångsbeteenden. Föräldrarnas dygnet-runt-kamp och oro.

”Man måste göra allting själv. Man måste utbilda sig, man måste kriga. Och man måste ha en jäkla tur”, skriver Ernman. Tur kan betyda att man har 250 000 följare på sociala medier och rätt social ­status. Eller ett jobb som gör att man kan vara hemma på heltid utan att sjukskriva sig. Tur kan betyda att man har pedagoger som tillämpar civil olydnad.

”Jag har sett för många högkänsliga, högpresterande flickor gå sönder. Det får räcka nu. Min gräns är nådd”, säger en lärare som bryter mot reglerna och riskerar sitt eget jobb för att kunna hjälpa barnen i smyg.

Vår familj har fått hjälp att trassla oss ur panikångestattackerna och depressionerna. Men det har kostat på. Och jag har förbluffats över det här mänskliga slöseriet.

När ett barn blir deprimerat och inte vill leva längre blir hela familjen medberoende eller medhandikappad.

”Det är precis det som sker just nu i Sverige i tiotusentals familjer som till stor del lever vid sidan av det svenska samhället i ett utanförskap. Här, bland de osynliga barnen och de osynliga familjerna, finns knappt nån som orkar prata över huvud taget. Det tar för mycket på krafterna och jag orkar egentligen inte skriva om det här. Det är för sörjigt, för jobbigt, för förnedrande”, skriver Malena Ernman.

Men hon skriver ändå. För att hon kan. För att någon måste. Hon skriver om sina begåvade underbara, roliga, kloka barn – som bara inte råkar passa in i ett ”formulär 1 A” – en påhittad mall för barn och ungdomar.

Vi måste förstå att barn är olika. Och att det är en tillgång för samhället. Precis som Malena Ernman har jag haft ”tur”. Vår familj har fått hjälp att trassla oss ur panikångestattackerna och depressionerna. Men det har kostat på. Och jag har förbluffats över det här mänskliga slöseriet. Det ohållbara systemet.

Vi kan inte ha ett samhälle som förlitar sig på tur eller civil olydnad. Det måste finnas en flexibilitet i skolsystemet som passar alla barn. Där det är enkelt att få stöd. Långt innan vi går sönder.

 

PS: Läs gärna ”Hjälp jag är utmattad” av Clara Lidström och Erica Dahlgren. En ögonöppnare.