Vi möter dem mitt i en skogspark i Oregon, USA där de sitter och täljer på vedpinnar för att få till en brasa. Pappan och hans tonårsdotter Tom. De samlar regnvatten, har presenningar som skydd och sover i tält. Så småningom förstår vi att de inte är ute på någon hajk över helgen. Det är här de bor. Maten går de och handlar i den närmaste staden en gång i veckan. Mamman är död sedan länge. Pappan är krigsveteran och psykiskt märkt av detta vilket gör att han bara vill vara i skogen ensam, med sin dotter. Leva ett liv helt utanför samhället.

Men de blir upptäckta och de sociala myndigheterna griper in. Pappan har svårt med anpassningen och vill ut i skogen igen. Dottern har en längtan efter det andra livet, det ”vanliga” livet och en gemenskap med andra.

”Leave no trace” är ett lågmält men oerhört suggestivt drama om konflikten mellan ett barns lojalitet mot sin förälder och barnets egna önskningar. I fel händer hade den här historien om utanförskap och kärlek kunnat sluta i någon form av människan-i-naturen-action. Tack och lov är det regissören Debra Granik (som tidigare regisserat Winter’s Bone) som tagit sig an den och hon gör det med den äran. Därtill är skådespelarinsatserna lysande. Bara att gå och se, alltså.