”Barnen växer in i det svenska samhället, medan de själva inte ens kan läsa sin egen post.” Orden om de invandrade mammorna som aldrig faller på plats i Sverige kommer från trebarnsmamman Saiaa Al Saidans. Hon är 32 år och från Göteborgsförorten Hammarkullen.

Själv var hon liten när hennes familj kom som flyktingar från Irak. Sverige har med självklarhet blivit hennes land, för hennes mamma Fatima är det annorlunda. Hon som fortfarande inte kan språket efter nästan 25 år i landet och som aldrig kommer att få ett eget liv på svenska.

Det säger något om Alexandra Pascalidous bok Mammorna att båda deras berättelser ryms i den. Pascalidou har intervjuat 20 kvinnor med helt olika liv som kommer från förorter runt om i landet. De två gemensamma nämnarna är att de är mammor och blivit stämplade med ”orten” i pannan för att de bor där.

Från början var Pascalidous tanke att bara låta kvinnor med söner som blivit skjutna berätta. Hon övergav den planen och det var tur. Det finns annat än sorgen över sönerna som faller offer för våldet och samhällets svek som också måste få ord.

Mammorna av Alexandra Pascalidou.

Mammorna av Alexandra Pascalidou.

En av dem som ger en annan bild är Habibo Mohamud från Tensta. Hennes ena son har startat Järvaveckan, Stockholms motsvarighet till politikerveckan i Almedalen, och den andra sonen har utbildat sig till läkare. Hennes erfarenhet är kanske till och med ett av de vanligare förortsliven.

Den som är strävan efter att barnen ska lyckas. Att få chansen att utbilda sig och att verkligen ta den.

Pascalidou serverar ett förortssvenskt smörgåsbord av liv och öden. Visar att det inte är svart eller vitt, visar oron över att bo i områden där inga svenskar finns kvar men också kärleken till platserna många svartmålar.

En kärlek som blir tydligt ibland annat mötet med Birgitta Leon som inte tycker att hon kan bo någon annanstans än sin Stockholmsförort Alby.  ”Jag har ju svårt att gå och varje dag när jag går till affären kommer folk och frågar om de kan hjälpa mig. Så jag kan inte bo någon annanstans än Alby när jag blir äldre. Här blir man så respekterad. Sådan är andan här i Alby, men det kommer ju aldrig fram.”

Fler Augustnominerade böcker som KA recenserat