Gunilla Brodda Jansen är specialist i rehabiliteringsmedicin och smärtlindring och docent vid Karolinska Institutet. Hon har varit med och utrett hur vården av smärtpatienter fungerar i Sverige.
En av de viktigaste slutsatserna är att det är alldeles för stora skillnader runt om i landet. Där det finns bra vård beror det ofta på att det råkar jobba en eldsjäl just där.
– Det är väldigt beroende av passionerade människor. När den här personen med brinnande intresse slutar så försvinner ofta vården, säger Gunilla Brodda Jansen.
Det är inte heller alltid vården blir bra bara för att det finns en eldsjäl på plats.
– Den här eldsjälen kan ju ha ett specialintresse inom en speciell behandlingsstrategi. Det är inte alltid det som ger bästa nyttan för patienten, säger Gunilla Brodda Jansen.
Det är alltså inte säkert att vårdcentralen man kommer till med sin smärta erbjuder den vård man behöver. Många gånger är smärtstillande läkemedel och en tids sjukskrivning det enda som ges.
– Ibland träffar jag patienter som har kommit till läkare och fått ett läkemedel mot smärta, men man har inte utvärderat det och patienten har inte erbjudits någon annan hjälp. Sedan kan det ha gått månader och då knackar Försäkringskassan på och säger ”nu får du inte vara sjukskriven längre”, berättar Gunilla Brodda Jansen.
Det finns i dag inte något krav på att vårdcentraler ska ha rutiner för smärtvård, trots att smärta är den vanligaste anledningen till att man kontaktar vårdcentralen.
– I Australien måste man ha rutiner för långvarig smärta för att få driva en vårdcentral. Det uppdraget har inte vårdcentraler i Sverige, säger Gunilla Brodda Jansen.
Även i akutsjukvård och specialistvård saknas uppdrag om smärtvård.
Intresset för smärtvård har varit lågt i Sverige de senaste decennierna, och det finns inte så många specialister i smärtlindring.
– Vi är väldigt gamla vi som är smärtläkare i dag, utbildningstakten är låg. Samma sak hör jag från sjuksköterskor. De enda som håller fanan högt är fysioterapeuterna, säger Gunilla Brodda Jansen.