Kvinnliga brandmän vill bli ledare

– Åh, ska ni måla naglarna nu och prata mens? frågade killarna på stationen mig när jag berättade om nätverksträffen, säger en brandman i en mikrofon i konferensrummet Torslunda på Scandic hotell i Upplands Väsby.

Omkring henne sitter nästan 70 brandmän från hela Sverige. Flera nickar igenkännande och frustrerat på huvudet. De är medlemmar i Nätverket för kvinnor inom räddningstjänsten, som den här dagen har har sitt årliga möte.

För att förändra machokulturen behövs fler kvinnliga ledare, tycker nätverket.

– Det är aldrig bra om det är många fler män eller många fler kvinnor. Jargongen blir annorlunda när man får in fler av det motsatta könet. Arbetsplatsen blir trivsammare med en mix. Så i år försöker vi boosta tjejerna att våga ta nästa steg och bli ledare, säger nätverkets ordförande Mona Hjortzberg, som även är ombudsman på Kommunal.

Hon var en av de första åtta kvinnorna i Sverige att bli brandman för 20 år sedan. Då kämpade kvinnorna för fundamentala saker som att få larmställ och stövlar i rätt storlek. Idag har mycket förändrats och det finns arbetskläder i både stora och små storlekar. Men det grundläggande problemet kvarstår: kvinnorna i räddningstjänsten är för få.

Enligt nätverkets statistik är fem procent av heltidsbrandmännen och sex procent av deltidarna i Sverige kvinnor.

– Får vi fler tjejer i ledarpositionerna får vi fler förebilder. För alla barn och vuxna behöver se förebilder för att förstå vad de kan uppnå, säger Mona Hjortzberg.

Medlemmarna i konferensrummet får i uppgift att hitta lösningar för att få fler kvinnor att söka sig till ledarroller, och därmed till hela branschen. Sorlet stiger i rummet medan idéerna kläcks. Gör räddningstjänstens värdegrund till en del av räddningsövningarna. Låt alla prova att leda. Höj lönerna. Lär sig av polismyndighetens jämställdhetsarbete. Ha bättre medarbetarsamtal med feedback.

Karin Olstorpe från Göteborg och Emelie Ullberg från Piteå räddningstjänst diskuterar vid ett av borden. De tror att många passar för brandmannayrket utan att veta om det. Man ska tycka om att jobba i grupp, lösa problem, hjälpa människor och vara aktiv.

– Men det är som att det inte finns något intresse. Eller att de inte vågar. Min förhoppning är att när mina barn blir äldre ska det vara normalt att våga göra det man vill. Skit i om det är manligt eller kvinnligt, säger Emelie Ullberg.