”Jag ska egentligen inte jobba här” hette Sara Beischers första roman som var en inifrån-skildring av äldreomsorgen (gavs ut 2012). Den gjorde henne till ett hett namn för medier som gärna ville få hennes berättelse om villkoren i äldreomsorgen. Nu kommer en fristående fortsättning som utspelar sig i kölvattnet av den romanen. För vårdbiträdet Moa (precis som verklighetens Sara Beischer) ser sig själv förvandlas till expert på äldreomsorg efter debutromanen från vårdgolvet. Hon, den unga och relativt oerfarna är den som alla vill intervjua. Samtidigt som hennes kollegor står kvar, osedda och ohörda av media, uthängda och använda i romanen.

Jag ska egentligen inte prata om det här av Sara Beischer.

Jag ska egentligen inte prata om det här av Sara Beischer.

Första meningen sätter tonen. ”Utanför likrummet står blöjleveransen i stora kartonger.” Här möter vi persienner som dras ner halv fem på eftermiddagen för att alla läggningar ska hinnas med. Här händer det att nattmedicinen ges samtidigt som kvällsmedicinen, ”så är Olle helt klar sedan”. Alternativet är att stanna kvar när passet egentligen är slut halv tio, men efter elva jobbdygn på raken är det inget som lockar.

Med exakta detaljer och tonsäker dialog driver Beischer berättelsen framåt. Ett förlag nappar på Moas bok men hon arbetar vidare som om inget hänt. Hon gör intervjuer för tv och tidningar om vanvård och dåliga villkor i äldreomsorgen men låtsas inte om det på jobbet. Som om ingen någonsin kommer att få veta. Men till slut får förstås även kollegor och chefer vetskap. Och när sedan ersättningen för tio biblioteksframträdanden motsvarar över tolv veckors heltidsarbete på äldreboendet struntar hon helt enkelt i att gå dit.

Sara Beischer kritiserar hur vi tilldelas roller och sätter fingret på hur etablissemanget behöver och suktar efter verklighet och perspektiv som de anser kommer ”underifrån”.  Samtidigt som de sällan tar sig för att söka upp de personer som verkligen befinner sig i den verklighet de vill diskutera. Under en litteraturkväll med flera författare hör romanens Moa sig bli presenterad som arbetarklass och att hon skriver med ett tydligt underifrånperspektiv. ”Orden gör ont utan att jag förstår varför. Jag har aldrig känt mig underifrån. Inte förrän nu. Plötsligt känner jag mig jätteunderifrån.”

Med den här romanen fortsätter Sara Beischer sätta in fingret och gröta runt där det skaver som mest.