Han skildrar antirasisten Stieg Larsson

– Stieg hade nog inte varit förvånad men förfärad över utvecklingen, säger filmregissören Henrik Georgsson, aktuell med dokumentären ”Mannen som lekte med elden”, som handlar om Stieg Larsson.

Det är valtider i Sverige, den varma sensommaren 2018. Henrik Georgsson kommer till vår mötesplats i vinröd bomberjacka, något som också säger något om tidens gång. På 80-talet när Stieg Larsson på allvar påbörjade sitt livsprojekt att nagelfara nazister, var bomberjackan något av en uniform för skinheads och nazister. I dag kan vem som helst gå omkring i plagget.

”Mannen som lekte med elden” är inte bara ett porträtt av en känd författare och skribent. Lika mycket är det en film om vår samtidshistoria.

– Det var ambitionen också. Det blir en historieskrivning, man följer Stieg och samtidigt utvecklingen i Sverige. I och med att han skrivit en bok om SD så blir det ju en berättelse om SD:s historia också, säger Henrik Georgsson.

Vad tänker du själv om den politiska utvecklingen?

– Jag tänker väl ungefär som Stieg. Jag tycker den är olycklig.

Filmen har premiär tre veckor efter valet, vilket Henrik Georgsson ser mest som en fördel.

– Hade den kommit precis innan hade den lätt kunnat bli betraktad som en partsinlaga, och blivit reducerad till en slags anti-SD-film.

Parallellt med jobbet som illustratör/researcher på Tidningarnas Telegrambyrå, TT, lade Stieg Larsson allt mer tid på att kartlägga nazister. Han blev Nordenkorrespondent för Searchlight, en brittisk föregångare till Expo – den tidning som Stieg Larsson var med och grundade 1995.

Det är en envis, kedjerökande Stieg Larsson, som filmen skildrar. Han arbetade jämt och levde med ständiga hot från dem han granskade.

Hur kom det sig att han var beredd att gå så mycket längre än de flesta?

– Morfadern som han växte upp med verkar ha präglat honom. Han var en förebild, en väldigt stark antinazist. Sedan tror jag det var en fascination också. Första gången han ser en nazist,  jag tror han var 14 år kanske, så blir han förfasad men också fascinerad över att man kan vara nazist. Det är för honom helt obegripligt.

Det finns väldigt lite filmat material med Stieg Larsson. Filmmakarna har gått igenom alla hans texter och intervjuat människor som kände honom. För att undvika en film med endast pratande människor, ”talking heads” som Henrik Georgsson uttrycker det, valde han att ta in en porträttlik skådespelare som spelar Stieg Larsson.

– Man kan få en slags stämning och närvaro med en person. Det hjälper till att fördjupa kontakten med honom.

Strax före sin död hade Larsson skrivit de tre Millenniumböckerna, något som filmen bara berör lite kort.

– Vi ville berätta om det han egentligen höll på med. Men det är ju intressant ändå, för i hans böcker finns hela den här kunskapen om det han är intresserad av. Det är ju inte bara högerextremism, jämlikhetsfrågor och kvinnors rättigheter var också väldigt viktigt för honom. Han får ju in allt det där.

Filmen har biopremiär den 28 september och kommer också att visas i SVT i fyra delar, med betydligt mer material än i bioversionen.