Det är höst när jag kör till jobbet. Det är höst och löven virvlar utanför fönstret. Det är efter valet och jag är på väg till jobbet och jag är rädd.

Jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna vara någonting annat än rädd i ett land där Sverigedemokraterna får över 17 procent i riksdagsvalet. Där deras främlingsfientlighet satt agenda för så stor del av valrörelsen. Det skulle vara arg då, men rädsla och ilska skiljer sig så lite från varandra.

Jag tänker på hur ungdomars leder röntgas för att deras ålder ska fastslås. Som om visste vi ingenting om rasbiologi och dess konsekvenser. Om vi tycker oss ha anledning att tro att du har fel ålder, kan vi tippa dig över kanten.

Jag är rädd när jag möter mina kollegers blickar och försöker se, försöker se vad de röstat på. Försöker se om de också är rädda. Det som skrämmer mig allra mest är att det finns så många människor som har så mycket större anledning till rädsla än jag. Att föreställa mig deras rädsla.

Vi behöver att inte vara rädda. Vi behöver att gå samman och göra motstånd mot högerextremismen. Rasismen som breder ut sig på ett sätt som om historien inte fanns. Vi kan inte stillatigande acceptera utvecklingen. Vi måste höja våra blickar, vi måste våga ta diskussionerna. Vi måste stå upp för varandra. Jag vet ju det.

Men jag slår ner blicken. Jag är rädd. Jag blev rädd redan för valaffischerna. Jag är rädd när politik-pratet tystnar på jobbet, när jag inte vet vad tystnaden betyder.

Jag undrar hur vi ska kunna prata om någonting efter det här valet. Hur det överhuvudtaget kan finnas någonting annat än tystnad. Hur det kan finnas någonting att säga mer.

Jag tänker på sommarens skogsbränder. På den solidaritet som fanns, där människor slöt upp för varandra. Vi är många som vill varandra väl. Vi behöver vidga betydelsen av det vi:et. Så länge det finns ett vi hjälper vi varandra.

Nationalismen och högerextremismen brinner också, tar sig fram mellan träden i de hårda vindarna. Röken är svart och skymmer historien. Det kommer inte att slockna av sig självt, det finns inga sådana regn. Det är vi som måste utgöra det regnet.

Jag tänker på den solidaritet som finns på våra arbetsplatser. På all omtanke och empati. På alla möten mellan människor.

Jag ser ut genom fönstret bakom Kom & Gå-datorn. Löven blåser över gräsmattan. Träden dör trots allt inte nu, de ska bara sova ett slag. Vi andra kan inte unna oss att sova.

 

PS: ”Vi barn gör ju oftast inte som ni säger åt oss att göra. Vi gör som ni gör. Och eftersom ni vuxna skiter i min framtid så gör jag det med”. Greta, 15 år, skolstrejkade från terminsstart fram till valet.