”Hur kan du som är så gammal skriva så bra om hur det är att vara barn?” En åldrande Astrid Lindgren (Maria Fahl Vikander) öppnar brev från sina unga läsare i lägenheten på Dalagatan i Stockholm. Breven handlar om hur starka barnen i hennes böcker är, Pippi klarar sig till exempel utan både mamma och pappa, och hur glad man blir för livet trots att berättelserna rymmer så mycket svärta. Men ”Unga Astrid” är inte en film om Astrid Lindgren som äldre utan en film som vill berätta om hur hon blev den författare hon blev.

Vi möter Astrid Ericsson (Alba August) i 1920-talets Småland. Astrid är 16 år och vill inte begränsas. Hon klipper håret kort och dansar hellre ensam än väntar på att bli uppbjuden. När Reinhold Blomberg, chefredaktören för Vimmerby Tidning, erbjuder henne ett jobb hittar hon frihet i skrivandet. Men när hon blir gravid med samme redaktör tvingas hon ta ett smärtsamt beslut. Hon föder sonen i hemlighet i Danmark och lämnar honom till en fosterfamilj, bland annat eftersom Reinhold fortfarande är gift och riskerar åtal om graviditeten blir känd.

I tre år lever Astrid ensam i Stockholm med saknaden efter sonen Lasse och skuldkänslorna ständigt närvarande. Sedan är det nog. Hon vill varken gifta sig med Reinhold eller sakna Lasse mer.

”Unga Astrid” är en film om att våga följa sitt hjärta, bryta mot tidens konventioner och stå upp för det man tror på, teman som senare går igen i Astrids karaktärer. Barnen som gör som de själva vill och kämpar för att det goda ska segra.

Alba August har redan hyllats internationellt för sin tolkning av den unga Astrid. Och hon lyser i rollen. Men att filmen är en fri dramatisering, och dessutom av en så känslig period i Astrid Lindgrens liv, går att diskutera. Dottern Karin Nyman har kritiserat filmen för att spekulera i mammans mest privata känslor. Det bör man ha med sig in i biosalongen.