Vi satt ute på lastbryggan och väntade på leveransen. Lunchens öronbedövande anstormning var över, köket städat och golvbrunnarna tömda på dagens special. Våra kroppar tunga av dagens arbete och någon svor över vikariernas långsamhet. Som om det var deras fel att stressen kröp i våra kroppar också de här få minuterna då vi äntligen tvingades ta en rast.

Tiden för utstämpling närmade sig och jag kom att tänka på kulturarbetaren jag träffat på en fest helgen innan, som glatt utropat att hon också önskade sig ett jobb som hon kunde stämpla ut från. Som om jag slapp ta med mig jobbet hem och hennes deadlines vägde tyngre än några muskler orkade bära.

Visst, jag kunde varken ta med mig knivar eller råvaror hem men oron för hur vi skulle hinna med allt nästa dag fortsatte att jaga mig under kvällen och natten innan det var dags att stämpla in igen. Vi sprang oss svettiga dag efter dag, vecka efter vecka mellan arbetsuppgifter som aldrig tog slut, utan att någonsin få känna att vi blev klara, utan att någonsin nå fram till känslan av att vi gjort tillräckligt, hunnit göra ett bra jobb.

Och i ett försök att ändå nå fram till någon sorts stolthet över arbetet vi utförde så gjorde vi de omänskliga arbetsvillkoren till våra egna och sedan pressade vi dem på våra arbetskamrater. Det var vårt eget fel om vi inte blev klara i tid och om inte vårt så våra allt för långsamma arbetskamraters, vikariernas hopplösa slapphet. Så blev vi våra egna fiender, upprätthöll tempot och svor på lastbryggan åt de som inte klarade det.

Men är det inte konstigt att det är vårt ansvar att se till att allting ska fungera när det inte är vi som bestämt hur många händer som skulle göra arbetet, spela som pianohänder över arbetsbänkarna? För det kan inte vara meningen att vi ska ha ett arbetsliv där vår längtan efter arbetsglädje gör oss sjuka. Där det är de som har den högsta arbetsmoralen och viljan att göra ett bra jobb som blir utbrända, ledbrutna och utförsäkrade först.

Vi måste prata med varandra om vad som är ett rimligt arbetstempo, göra klart för cheferna var de med sina scheman lägger ambitionsnivån. Kräva högre bemanning, tryggare anställningar och helt enkelt en möjlighet att göra ett bra jobb. Det börjar på våra lastbryggor men det krävs också en regering som står på vår sida. Se till att rösta rött i höst.

PS. Missa inte Henrik Johanssons roman Raya. En bok med nerv om osäkra anställningar, solidaritet och strejker. Riktigt imponerande!