Om jag hade mött Ingegärd Rasmussen i hennes ungdom hade jag sannolikt förförts av hennes höga skratt, charmen och de rappa kommentarerna. Om vi setts under hennes sista år hade nog min näsa reagerat först. Hon vägrade tvätta sig, hade alltid samma blåa kofta och luktade illa. Eller så hade jag trots allt blivit hänförd, av hennes fantastiska berättelser om hur hon cyklade till Nordpolen, hur hon som höggravid ledde de allierades styrkor genom Alperna.

Ingegärd Rasmussen. Jonas Gardells mamma, frikyrkodottern som slutade sitt liv i demenssjukdomen.

Jonas Gardells nya roman ”Till en villkorslös kärlek” kallas familjekrönika och är upplagd som en fiktiv biografi över Jonas Gardell, men det är inget tvivel om att dess verkliga huvudperson är Ingegärd Gardell. Som romanen lite syrligt konstaterar om moderns förmåga att vara i centrum, ”hon hade en fallenhet för att hamna där”.

– Min mamma var så mycket mer mångfacetterad än vad kvinnor tilläts vara vid den tiden. Hon var rolig och charmerande men också påfrestande, elak och direkt irriterande, säger Jonas Gardell.

De var ganska värdelösa praktiker, de var drömmare. Egentligen kanske de aldrig skulle ha skaffat barn.

Ingegärd Rasmussen var en kvinna med sin egen sanning. Jonas Gardell pratar om att ha rätt till en historia även om det inte stämmer med andras alla gånger. Berättaren i boken stannar ibland upp och konstaterar att så här kan det inte ha gått till, det stämmer inte med det vi tidigare har fått berättat, och sen fortsätter berättelsen ändå.

– Berättelsen är som det var. Och som det också var. Allt jag berättar är äkta även om det inte är sant. Boken är ett försvarstal för rätten att äga sin historia, äga sin sanning, konstaterar Jonas Gardell.

Han möter upp barfota i ett av rummen i Norstedts anrika byggnad på Riddarholmen i Stockholm. De bara fötterna handlar inte om att sommarhettan dröjt sig kvar, de är sannolikt mer en blinkning till slutet i boken där han barfota befinner sig i himlen (!).

Ursprungstanken med boken var att genom den egna familjens historia, från 1700-talet och framåt, beskriva det förändrade Sverige. Istället för att minnas föräldrarna samlade han fakta. Intervjuade deras barndomskamrater, vänner, läste brev och tittade på ekonomin.

– Min bild av mamma och pappa förändrades. Under arbetet har jag förstått i vilken stor utsträckning de var drömmare. Drömmarna var en del av vår uppväxt. Vi skulle flytta till Bahamas och pratade om det med andra, men tidpunkten för flytten kom och gick. Det där var återkommande. De var ganska värdelösa praktiker, de var drömmare. Egentligen kanske de aldrig skulle ha skaffat barn.

Mamma var sjuk i 14 år så jag skriver verkligen initierat, det märker säkert alla läsare av Kommunalarbetaren som vet hur det är. Att jag vet.

Även om bokens titel och den villkorslösa kärleken i denna roman, som så ofta, kommer från modern är Ingegärd Rasmussen så mycket mer. I hennes drömmar fanns hela tiden en stor längtan efter frihet. Jonas Gardell förklarar att ”Jag måste vara fri!” var hennes stridsrop. Och livsrop. Trots svårigheten att leva upp till mottot som kvinna under den tid hon levde. Den bångstyriga charmen bleknade något som småbarnsmor ochhusmor i förortens nybyggda radhusområde. Och när skilsmässan blev ett faktum fallerade det för en person som inte erkände svaghet och som vägrade be om hjälp.

Demenssjukdomen hon levde med de sista åren av sitt liv kom därför som en befrielse. Där fanns en frihet. I den kunde hon cykla till Nordpolen. I den hade hon lett de allierades styrkor under andra världskriget. Demensen kom nästan som en nåd.

– Jag tycker inte glömskan är enbart negativ. Glömskan kommer som en räddning för Ingegärd. Nästan som Guds kärlekshandling, förklarar han.

Avsnitten där Jonas Gardell beskriver moderns demens hör till de starkaste partierna i boken.

– Som anhörig tvingas man på många sätt till oförlåtliga svek för att förhindra det destruktiva, och till existentiella beslut som i slutändan påverkar hur länge ens anhöriga fortsätter leva. Mamma var sjuk i 14 år så jag skriver verkligen initierat, det märker säkert alla läsare av Kommunalarbetaren som vet hur det är. Att jag vet.

Jonas Gardell

Yrke: författare, komiker, samhällsdebattör.
Bor: Stockholm.
Familj: maken Mark Levengood och två barn.
Aktuell: med boken ”Till minne av en villkorslös kärlek” (Norstedts).