– Hemmet är primärt en bostad där man får göra vad man vill: röka, gå naken, skita ner… Men samtidigt är det någons arbetsplats. Det är klart att man inte ska behöva ha ett pedantiskt hem men det blir problematiskt, sade Eva Schömer, rättssociolog vid Lunds universitet på ett seminarium på Afa Försäkring på fredagen om hennes forskning.

Eva Schömer säger att det som gör det svårt är att de olika rättsområdena – socialrätten, arbetsmiljön och arbetsrätten – är likvärdiga men samtidigt ibland står i direkt konflikt med varandra.

– Bakgrunden till assistansreformen kommer från Independent living-rörelsen som pratar om att assistenten ska vara brukarens armar, ben, händer och fötter. Det är ett fantastiskt verktyg men samtidigt glömmer man bort att assistenten också är människa och kanske inte kan göra alla de här sakerna.

Däremot står det ingenstans i LSS, lagen som styr personlig assistans, att assistenten ska vara brukarens armar, ben, händer och fötter. Men det är vad assistenterna tror eftersom det trummas ut så hårt av brukarrörelsen, menar Eva Schömer.

Att så många har den inställningen till vad personlig assistans ska vara leder till att det finns en otydlighet i arbetsuppgifterna. Eva Schömer har intervjuat fem personliga assistenter som tillsammans har lång erfarenhet av yrket, hos många olika brukare, samt anhöriga till brukare. Assistenterna har berättat att de fått göra allt från att putsa fönster hos brukarens föräldrar till att passa anhörigas hundar och rengöra tak. Några av de som hon har intervjuat har också arbetat inom hemtjänsten och beskrev skillnaden som milsvid.

– I hemtjänsten finns regler för allt. De får inte stå på stegar och putsa tak och det finns tydliga arbetsuppgifter. När de började som personliga assistenter fick de stå på stora stegar och putsa tak och det har ju inte med assistansuppdraget att göra.

Eva Schömer berättar också om assistenter som fått sin kropp kommenterad av brukarens anhöriga, som beskriver jobbet som att ”den egna personen suddas ut”, som inte ens fått ett hej när de har kommit till jobbet, och som fått stå bakom brukaren under en fyra timmar lång middagssittning, utan att vare sig få sitta eller äta något.

– De kände sig som biträden. Det är inte heller okej. Jag tycker att assistansreformen är bra men det finns stora förbättringsmöjligheter.

Andra problem som Eva Schömer stött på är att man på vissa ställen inte fått använda lyftanordningar eftersom de anhöriga inte velat att det ska kännas som en institution.

– Det här ledde ju till att assistenternas ryggar ballade ur och de lämnade. Föräldrarna blev bittra och sa att ni bara tar ert pick och pack och går, och de sa att om vi får hjälpmedel stannar vi gärna kvar.

Ytterligare ett problem som Eva Schömer identifierat handlar om att arbetsgivaransvaret i praktiken ofta hamnar på brukaren eller brukarens anhöriga. Eftersom assistansanordnaren inte finns på plats i hemmet blir det brukaren eller de anhöriga som har ansvaret. När det gäller anhöriga så sitter de ofta på tre stolar – de är nära anhöriga, arbetsledare och ofta personliga assistenter själva.

– De personliga assistenterna upplever det som jätteproblematiskt att komma och kritisera hur arbetet utförs om det utförs av en nära anhörig som dessutom är brukarens föräldrar, säger Eva Schömer.

Hon poängterar flera gånger att det finns väldigt många bra assistansarbetsgivare där de här problemen inte finns, men att det hon har forskat på är när problem uppstår.

Eva Schömer har också gjort en enkätundersökning till landets kommuner, där frågorna bland annat handlade om vilka krav som ställs i upphandlingar. Drygt hälften av kommunerna svarade. Bara 30 procent ställde krav på kollektivavtalsliknande villkor och lika många ställde inga eller låga sociala krav på utföraren. Dessutom visade enkätundersökningen att det var betydligt vanligare att ställa krav på samverkan med brukarna än med assistenterna.

– Det visar var fokus ligger. I den relation där en intressemotsättning kan ligga mellan assistenten och brukaren så är fokus på brukaren, säger Eva Schömer.

Eva Schömer tycker att assistansanordnarna regelbundet ska besöka arbetsplatserna och att det upprättas anställningsavtal där arbetsuppgifterna preciseras bättre. Annars är risken att yrket personlig assistent förvandlas till vår tids hembiträden.

­– Har man för otydliga arbetsvillkor blir det problematiskt, och man vågar inte säga nej för då riskerar man sin anställning.

Personliga assistenter har speciella anställningsformer, där de ofta är anställda ”på viss tid så länge uppdraget varar” och där uppsägningstiden är väldigt kort. Kollektivavtalen är på flera punkter sämre än lagstiftningen och sämre än andra kollektivavtal.

I publiken på seminariet satt Kommunals ombudsman Marie Boström, som under frågestunden erkände att Kommunal är medskyldigt till assistenternas dåliga villkor, eftersom man tecknat ”urholkade kollektivavtal”.

– De stora problemen i den privata sfären är just att vi har skrivit bort las, vi har skrivit bort större delen av arbetstidslagen. Det är just den här rädslan att förlora jobbet, det finns en tystnadskultur inom personlig assistans, säger Marie Boström.

Hon höll också med om att det behövs bättre beskrivningar av vad som ingår i arbetet.

– Det finns orealistiska förväntningar från både brukare och anhöriga om vilka arbetsuppgifter som ska utföras.

Marie Boström poängterade också att det finns många goda exempel på assistansarbetsgivare som tar sitt ansvar.