Karin Wahlberg skildrar sjukhuslivet

– Jag ville skriva om historisk tid i en samlad miljö. En sorts kollektivroman om folket kring ett lasarett, eftersom alla människor möts där. Berättelsen var inget jag värkte fram, det sa bara pang! Och jag valde att förlägga den till en tid som jag har minnen ifrån, det blev 1950-talet, säger Karin Wahlberg.

Hittills har det blivit tre böcker från lasarettet i fiktiva Ekstad. I första delen hamnar vi mitt i den svenska polioepidemin år 1953. Som läsare dras man mellan personerna, de olika avdelningarna, våningarna och lägenheterna. På första sidan möter vi arbetarhustrun och tvåbarnsmamman Sonja som sitter på en sjukhusbrits i den fuktiga augustivärmen för att få en knöl i bröstet undersökt. Hennes sjukdom går som en röd tråd genom de tre romanerna. Främst indirekt skildrad genom dottern Marianne och väninnan Nancy.

Nancy är en av de andra huvudpersonerna, en ung och vacker läkarhustru som gjort en klassresa från en enkel bakgrund. Som inte känner sig hemma i ”läkarfruföreningen” och inte kan låta bli att påfågla sig och på sitt eget sätt tänja de band som höll 1950-talets hemmafruar hårt bundna.

–  Jag har hämtat inspiration från min mamma som utbildade sig till tandsköterska, men sedan blev hemmafru med oss barn. Det jag minns mest är att hon var så glad i oss samtidigt som hon tyckte att det var tråkigt att vara hemma. Hon gillade att ta oss med på bussen in till stan för att dricka kaffe och prata med väninnor.

”Jag är absolut en feministisk författare. Som läkare och gynekolog är jag medveten om kvinnors liv och villkor som än i dag är annorlunda.”

Den tredje och senaste delen heter ”Lätta ditt hjärta” vilket har kommenterats lite spydigt. Men titeln är väl vald. För det första är det en blinkning till Astrid Lindgren, vars första bok hette ”Britt-Marie lättar sitt hjärta” och för det andra för att höja statusen på att göra just det, prata med varandra. 

–  På 50-talet gick ingen i terapi. Man satte på kaffepannan och lättade sitt hjärta tillsammans med sina väninnor, konstaterar Karin Wahlberg med en lite barsk värme som är genomgående under intervjun.

I böckerna möter vi kvinnor som tvingas be om mer pengar till hushållskassan, avdelningsföreståndare med pondus, ensamstående mammor som med stolthet klarar både barn och yrkesliv och flickor med läshuvud men utan ekonomiska resurser.

En stark klassmarkör i romanerna är hur man som ung kvinna påverkas av en graviditet. Bättre bemedlade flickor som reser bort under grossessen för att undvika skandal på hemmaplan. Mindre bemedlade som tar till husmorsknep för att själva försöka skapa en abort med risk för det egna livet. 

– Jag är absolut en feministisk författare. Som läkare och gynekolog är jag medveten om kvinnors liv och villkor som än i dag är annorlunda. Alla kvinnor har fortfarande inte tolkningsföreträde över sina egna liv.

Croissanten och kaffet hon dukat upp får vänta en liten stund. Karin Wahlberg går i gång och talar om alla kvinnor hon möter i sitt arbete. Hon pratar om dagens arbetsmiljö och om hur 90-talets spariver och fixeringen vid ekonomi och att mäta allt har resulterat i att allt fler blir utmattade.

Engagemanget går att ta på. Arbetsmiljön ges också stort utrymme i hennes romaner.  Både glädjen i kolleger och de hårda villkoren skildras. På ett fackmöte för sjuksköterskorna tar de upp vad de vill förändra. De vill få bort delade turer, som beskrivs som ”omoderna”. Dessutom vill de ha en legitimation, eftersom de tror att det kan höja lönerna och borga för kompetens. En verklighet som dagens undersköterskor känner igen i allra högsta grad trots att det gått 60 år.

Romanernas röda trådar som kretsar kring klass, kvinnoliv och kollektivet tynger aldrig ner berättarglädjen. Böckerna rinner genom läsaren som äldre tiders flickböcker.