Kerstin kickade igång damfotbollen

Vi tar oss från Vancouver, där VM avgjordes senast, 740 mil österut till idrottsplatsen Hagavallen på Västgötaslätten. Öppna åkrar, små städer, bäckar, nedlagda textilindustrier. Ta bara Öxabäcks syfabrik, här arbetade en gång 70–80 personer, mest kvinnor. År 1963 stod unga Kerstin Andersson bakom sin maskin. Sydde sjukhuskläder och bussaronger till landstinget.

Kerstin Johnson.

– Det var mitt första jobb och roligt att tjäna sina första pengar. Bara positivt. Men det är klart, man satt snett med ryggen och fick ont. Och mycket ljud av alla symaskiner.

Kerstin var uppvuxen i en bondfamilj, yngst bland tio syskon. Fotboll hade hon alltid gillat och hemma på gårdsplanen sparkade systrar och bröder boll.

Vid den här tiden var damfotboll något man drev med. Jippomatcher mellan gubbar och unga tjejer var vanligt. Kerstin och hennes kamrater ville tas på allvar. De samlade ihop tillräckligt med spelare från syfabriken och anordnade en match mot en lokal gymnastikförening, Älekulla. Hårda vristträffar, språngnickar, löpruscher. Svetten och gemenskapen.

Snart hade kvinnorna från fabriken övertalat herrarna och de startade en egen sektion i Öxabäck IF. På helt andra villkor. Tjejerna sydde sina egna shorts.

– Snart ville många spela här. De visste att de blev sedda om de kom hit, berättar Kerstin, som fortfarande bor i Öxabäck.

Det här skulle bli svensk damfotbolls centrum under några intensiva år på 1960- och 1970-talen. Laget vann det första ”Riksmästerskapet” för damer och när världens första damlandskamp spelades, mot Finland år 1973, var tre av spelarna från Öxabäck.

– Det är det enda jag saknar, säger Kerstin på sin sjungande västgötska. Att jag aldrig fick chansen i landslaget. Jag blev knäskadad.

”Nä, pionjär vet jag inte. Men när jag tittar på barnbarnen och ser flickorna sparka fotboll och tänker på att det var vi som startade det – visst är det roligt.”

Ett långt hopp i tiden. Året är 1999. Textilfabriken nedlagd och damlaget i Öxabäck ute ur allsvenskan.

–  Det var pengar som fattades. Och så hade vi inga arbeten att erbjuda, säger Kerstin Johnson, som hon heter i dag.

Alldeles för lite pengar – men också för lite uppmärksamhet. Än i dag prioriterar de stora medierna herrfotbollen och du kan fortfarande lita på att det är längre och fler inslag om Markus Rosenberg och Tobias Hysén än om Lotta Schelin och Olivia Schoug. Trots allt detta har oerhört mycket hänt sedan 1960-talet. Damfotbollen är accepterad på ett helt annat sätt, och jag frågar Kerstin Johnson om hon ser sig som pionjär. Jag hör hur det bär henne emot att svara ja. Hela tiden betonar hon kollektivet. Det var tillsammans Västgötatjejerna gjorde det. Solofotboll finns det inget som heter. Hon svarar:

–  Nä, pionjär vet jag inte. Men när jag tittar på barnbarnen och ser flickorna sparka fotboll och tänker på att det var vi som startade det – visst är det roligt.

Öxabäcks IF – utan er ingen morgondag.

Och nu syns Öxabäcks damer på flera museum. Utställningen ”Utan er ingen morgondag” har visats på Borås konstmuseum och hänger just nu på Arbetarrörelsens arkiv söder om Stockholm. Super 8-filmer från tidiga matcher blandas med nygjord textilkonst av konstnärerna Frida Hållander och Åsa Norman.

– Det är rätt otroligt, säger Kerstin.

Hon ska tillbaka till textilfabriken nu. Kerstin och hennes bortgångne make köpte fabriken när den lades ner och gjorde om den till antikvitetsaffär som fortfarande är öppen. Kerstin jobbar där ett par dagar i veckan. Och idrottsintresset håller hon vid liv.

– Vi är några som spelar bordtennis i syfabrikens källare.