Att protestera med värdighet

I samband med att Barack Obama kandiderade till president i valet 2008 träffade jag Sylvia Wall i New York. Hon var afroamerikan och arbetade i en församling i staden men hade vuxit upp i den lilla staden Smithfield i North Carolina. Familjen bodde intill landsvägen där en stor skylt långt in på 1970-talet förkunnade ”Välkommen till Smithfield – det här är Klan-land” och Sylvia hade gått nio år i skolan i en helt segregerad klass. Att hon nu hade möjlighet att rösta fram en svart man till landets president var så stort att hon hade svårt att ta in det.

Hennes väg från barndomshemmet i skuggan av Ku Klux Klan-skyltar och rassegregering till röstsedeln i presidentvalet med en svart mans namn hade inte varit möjlig utan Martin Luther King.

Martin Luther King var en predikant som fick människor att tro på sig själva.

Kanske handlade hans kamp inom medborgarrättsrörelsen framför allt om värdighet. Både sättet han utförde kampen på – genom att tala, genom civil olydnad, genom ickevåld – och de rättigheter han kämpade för. Att göra alla amerikaner till värdiga medborgare.

Just nu ligger dokumentären ”I am MLK Jr” på SVT Play. Där möter vi honom som bussbojkottens ledare i Alabamas huvudstad Montgomery. En bojkott som vi främst känner till tack vare att Rosa Parks 5 december 1955 vägrade flytta sig från det säte som var förbehållet vita. Det var startskottet för medborgarrättsrörelsen.

Inte lika många vet att bussbojkotten pågick i 381 dagar, det vill säga i över ett år. Den 20 december 1956 fastslogs att rassegregerade bussar var oförenligt med den amerikanska konstitutionen. Rörelsen hade vunnit. Beslutet handlade inte bara om bussar utan kunde appliceras på hela samhället. Kampen fortsatte och fortsätter än i dag.