Samma dag som jag får ”Nyliberal ordlista” i min hand går Sveriges finansminister Magdalena Andersson (S) ut med uppmaningen att inte ge pengar till tiggare. Hon har några veckor tidigare skrivit på sin Facebooksida att vi inte ”ska ha svängdörrar” in till Sverige. Dagen efter att jag fått boken säger KD:s partiledare Ebba Bush Thor att de som kommer för att skapa sig ett liv ”i friheten i Sverige” måste ”anstränga sig för att bli svenska”. Jag är rädd att jag skulle kunna hitta liknande exempel från varje dag fram till dess att jag skriver den här texten.

Det pågår en kamp om vem som formulerar vår värld, skriver redaktörerna i sitt förord. Jag kan bara hålla med. Språket påverkar oss mer än vi kanske vill tro. Det påverkar våra värderingar och hur vi tänker om saker. Det handlar om makt. Fredrik Reinfeldts (M) ”öppna era hjärtan” och statsminister Stefan Löfvens (S) ”mitt Europa bygger inte murar” har snabbt ersatts av ”Sverige behöver ett andrum” (Löfven) och helt nya ord som ankarbarn och flyktingström liksom en ny innebörd i begreppet volymer. Människor på flykt beskrivs nästan som parasiter, som en flodvåg som om den inte stoppas skulle rasera hela folkhemsbygget.

Vad gör det här med oss? En snabb tanke är att det borde anses skamligt att hävda att landet Sverige behövde ett andrum från de tusentals människor som flydde från krigets Syrien. Men det visade sig bara vara början, både för ett nytt språk och en ny politik.

Är man nyfiken över varför politiker uttrycker sig som de gör kan man läsa nyutkomna ”Nyliberal ordlista”. Där varvas ordlistan med längre texter av författare och poeter som reflekterar om ords mening och härkomst.

Athena Farrokhzads dikt Ankarbarn drabbar med en direkthet som får mig att undra vad som kunde hända om politikerna tvingades läsa den högt vid valmöten, partiledardebatter och kanske innan de ska somna på kvällen?

De nyliberala orden och makten som ligger inbäddad däri används för att sparka nedåt. Vilka pratar till exempel om enkla jobb? Knappast de som arbetar i yrken som räknas dit eftersom deras arbeten ofta är fysiskt tunga med obekväma arbetstider och dålig lön. Det finns inget enkelt med det. Frågan är vem som vinner på att få oss att tro det?

Det kan låta bra att ge folk ”mer i plånboken” eller att ”det ska löna sig att arbeta”. Men bortanför den borgerliga alliansens ord blev den verkliga politiken av det att sjuka och arbetslösa blev av med ersättningar samtidigt som pengarna lades på dem som redan hade jobb och lön. Vi och dom. Vi som har och sköter oss borde faktiskt få lite extra. Och de som inte har borde kanske rycka upp sig. Det är ju ett val, eller?

Det är i alla fall valår och vi matas med underliggande budskap hela tiden. Valfrihet. Utanförskap. Bidrag. Skattetryck. Vanligt folk.

Var vaksam.